Nocturne in a minor
Tänker att jag ska rycka upp mig, bryta, innan det här går för långt. Hatar det här beroendet. Men älskar det ibland. Att kunna få det bästa av två världar. Äta vad en vill men inte behöva ta konsekvenserna på kroppen. Spyr blod igen. Det var så himla längesen. Krampar i magen också. Smärtan är hanterbar men den blir snart värre. Det har gått långt när du veckohandlar och väljer vad du ska hetsäta med omsorg. Väljer det som är lätt att spy upp. T.ex. skumgodis, inte riktigt min favorit men gör toabesöken kortare. Gräddglass. Sånt som är luftigt och lätt. Börjat dricka mjölk för då blir smaken av spyan mildare. Vill inte vara fast i denna absurda spiral men kan inte undfly faktumet att mitt värde som människa ökar ju tydligare mina benknotor känns och syns under huden. Blir sorgsen när jag tänker på all tid jag lagt ner på att få folk att öppna ögonen om fatshaming, men att jag välkomnar dess hemskheter hos mig själv. Heja mig.
Hello, it's me
Hej min gamle vän! Här ligger jag och kan inte sova. Mina barn andas djupt intill. Av någon anledning är jag inte trött inatt, trots att livet är en ständig jakt på ett sömntillfälle. Jag är 24 år. Jag var 17 eller 18 år när jag startade bloggen, minns inte riktigt. Min sambo och jag har haft tuffa tider men håller ihop efter 6,5 år tillsammans. Vi har två barn. Så olika. Den ena skriker ut sina behov med hela kroppen. Rastlös och närhetstörstig själ. Den andra axlar motgångar i det tysta och för svårtolkade inre dialoger. Vild inom sina ramar. Försiktig själ. Jag känner att jag börjar ta tag i mitt liv på allvar. Har tagit körkort, pluggar för att få en gymnasieexamen och jag får riktigt bra betyg. Vill plugga vidare på högskolenivå efter detta. Vill ha en seriös yrkestitel. Vill få ut något av mitt liv. Proceduren när mitt andra barn kom till tog hårt på mig och det var den jobbigaste perioden i mitt liv, trots allt annat jag skrivit här. Det känns skönt att ha lämnat barnafödandet bakom mig. Livet borde vara okej vid det här laget. Jag är hungrig. För två timmar sedan hetsåg jag och spydde. Jag är 24 år och har fortfarande bulimi. Ibland är den snäll mot mig. Ibland är den riktigt vulgär, som nu. Men den försvinner aldrig. Spyr blod ibland. Sedan några månader tillbaka har den slått till med full kraft, det är flera år sedan sist. Har annars, sedan jag blev förälder, kunnat hålla den på en relativt stabil nivå. Det sjuka är att min sambo inte misstänker något, trots att vi bott ihop i tusen år och har ett enda badrum i vårt hem. Misstänker själv att jag behöver få utlopp för allt som hände under min senaste graviditet, har inte haft tid att bearbeta. Hatar att dölja en del av mig från sambon. Jag vet att jag inte hade fått annat än kärlek och stöd från hans sida. Är nog rädd för att behöva göra ett seriöst försök att "bli frisk". Lol. Är inte ens sjuk. Bara jävligt annorlunda. Min livsstil. Vill alltid kunna få spy, det är en så sjukt effektiv ångestdämpande metod.
And I banished every memory you and I had ever made...
Shit. Så har det gått ett år och en vecka sedan den där hemska förlossningen. Och jag lever. Och jag har överlevt det första året, det som de säger ska vara det jobbigaste. Nog har det varit en omställning och nog har jag mått skit, men jag har faktiskt tagit till mig mammarollen utan några som helt problem. Det kom så naturligt liksom - sedan första gången jag fick se henne. And so on. Orkar inte bli djup. Är för trött. Vill bara berätta att jag lever trots föregående inlägg. Med mina kilon som förvunnit tror jag ångesten följt med. Men den finns där fortfarande och med den finns också överflödiga kilon. Trots detta känner jag mig oftast relativt frisk. Sedan kommer en period när jag spyr som en galning ett par dagar och tänker att jag är fast i bulimi-helvetet ännu en gång. Och sedan går det över ett par veckor för att sedan återvända ett par dagar igen. Det känns som det är min livsstil som livet valt åt mig utan att fråga. Eller värre - som jag orsakat genom att inte tänka att jag någon gång måste vara ansvarsfull, att jag ändå skulle dö innan 20 fyllda år och därför bara spydde på. Eller, som jag ibland tillåter mig själv att tänka, att jag helt enkelt är en av de utvalda offren ätstörningarna väljer som man inte kunnat göra någonting åt. Att skit bara händer. Jag blev sjuk utan att vilja vara det - som cancer. Fast jag vet att jag innerst inne öskade att bli sjuk eller få problem - bara så att någon skulle märka mig eller kanske till och med börja bry sig. Å andra sidan kanske det är just det tänkandet som är sjukdomen som drabbar en?
And so on and so on... Jag är mer frisk än sjuk nu i alla fall. Jag tillåter mig själv att älska. Jag tillåter mig själv att vara nöjd, att uppskatta vad jag faktiskt har och är. Jag är min dotters förälder - vilket gör mig till den näst mest viktiga människan i hela världen.
It's better if you don't understand...
En stort hål och en rullande boll av ångest finns i mig nästan ständigt. Jag är inte värd ett skit. Ingenting spelar någon roll. Det enda jag bryr mig om är att min dotter mår bra. Har däremot fått för mig att hon skulle få ett bättre liv utan mig. Jag som bara gråter. Kan inte skaka av mig känslan. Allting har kommit tillbaka. Det bara sköljde över mig. Det som har funnits hos mig så länge jag kan minnas. Faktumet att jag är värdelös. Det skulle vara så skönt att bara få dö. Jag hatar mig så mycket. Jag borde aldrig ha funnits. Jag vill verkligen inte finnas.
Varför varför varför i helvete kan detta inte försvinna!? Jag orkar inte.
Jag tänker inte ta mitt liv. Hon ska inte behöva växa upp och undra varför, hon ska aldrig behöva må så här. Hon ska alltid känna sig älskad. Min skatt. Jag måste försöka få hjälp och inbilla mig att det hjälper. Jag älskar dig, mitt barn! Av hela mitt trasiga hjärta!
Halos fail to glisten...
Fyller 21 på fredag. Det är två år sedan jag fyllde 19. Då jag låg i värkar och spenderade resten av dagen och natten på sjukhuset. Då dog även jag. Jag vill helt enkelt aldrig mer fylla år. Det är bara ångest och tårar jag förknippar med den dagen. Och alla vill komma och gratta mig och fira. Det finns inget att fira. Jag förlorade mitt barn. Jag vill bara bli lämnad ifred och få gråta och skära mig och supa mig medvetslös. Nej juste. Jag ska vara ansvarsfull nu. Sitta och öppna presenter och le och tacka även att jag dör inombords. Vill inte. Kan inte sluta gråta nu heller. Fan också. Fan.
Every now and then I fall apart...
Känner mig så maktlös och liten ibland. 7 kg på 4 veckor, vet inte vad som räknas som för mycket där? Alla gör en så stor grej av det. När någon närstående har lyckats gå ner i vikt är de glada och vill ha beröm. När jag gör det blir de sura och misstänksamma. Men det enda som har hänt är förbud mot skräpmat och läsk, väldigt långa promenader med vagnen samt färre och mindre portioner mat. Den sunda vägen. Jag kan ha spytt några gånger då det blivit för mycket. Min fasa för att gå upp igen när jag lyckats gå ner. Kan inte undvika kicken av att se ett till kg borta. Vill att det ska gå snabbare. Men nej, kontroll Elsa!
These eyes are born again...
Nu har jag suttit och läst igenom alla inlägg jag skrev här under graviditeten. Det värmde i mitt hjärta. Kommer ihåg all oro jag gick och bar på dag och natt i 8 månader. Hur jag samtidigt skulle övervinna min bulimi som flickan i min mage skulle växa. Jag var rädd varje dag att hon skulle dö i magen. Hade en och annan fysisk smärta också. Men det är underligt att jag på något sätt blir glad av att läsa om den tiden. Jag gick och klagade över ryggsmärtor och förvärkar, ovetandes om smärtorna som fick mig att undra om dethär ändå inte var domedagen. Alla mammor blir lyckliga när de tänker tillbaka. För där var hon sedan. Hela min anledning till att existera. Det var så självklart att hon var min liksom. Vi hör ihop så jävla mycket. Hur kunde jag någonsin i helvete leva innan min flicka kom?
Hon har varit extremt ledsen de senaste veckorna. Inte arg och grinig, utan hon gråter väldigt mycket. Hon ler inte så mycket och hon skrattar väldigt sällan nu. Min fina flicka, som var så snäll och glad och sprallig. Anledningen fick jag veta är att hon anpassar sig efter mitt humör. Att min nedstämdhet som varit ett ganska bra tag nu smittar av sig på henne. Fastän att jag alltid försöker prata med en positiv ton i rösten och vara glad runtomkring henne. Antingen är det det eller så har hon separationsångest. Att hon upptäcker att hon och jag inte sitter ihop utan att vi är två individer. Vissa barn blir väldigt ledsna över detta. Usch, det knyter sig i magen på mig. Jag vill för allt i världen inte att hon ska vara ledsen. Hon ska vara den glada, underbara, goa bebisen hon är.
Så jag ska skära ner på all stress som gör mig nedstämd. Ska sluta plugga för tillfället. Komma ut mer i den kalla vintern. Göra saker som jag vill och inte bara massa måsten. Så ska det nog bli bra. Jag ska minsann rycka upp mig och bli gladare igen. Borde kanske flytta till ett varmare ställe så man slipper vinterdeppressioner?
I'm gonna drink my tears tonight...
Usch! Jag känner att jag i en spiral neråt. Mår verkligen skit och nu hade man mest önskat att någon kunde avlasta mig min dotter och pojkvän ett par dagar så jag får skrika, slå och skada mig själv. Spy, gråta och skära mig tills jag svimmar. Utan anledning? Varför i helvete måste det fortfarande vara så, att jag bara känner mig hel och som mig själv när jag plågar min kropp? Små panikattacker kommer varje dag. Jag har ont i bröstet. Borde kanske ta kontakt med en läkare för att få atarax utskrivet igen? Psykologer har jag haft min del av förr, det funkar inte.
Alltid den här längtan...
Ligger sömnlös. Två år sedan idag som mitt graviditetstest visade plus. Jag blev lite chockad, men visste alltid innerst inne vad jag ville, och jag var så glad. För två år sedan blev faktumet att jag skulle bli en mamma verklighet. Jag såg äntligen en utväg från min depression. Och fyra månader senare dog han, eller han hade varit död ett tag i magen. På min födelsedag försvann han ur min kropp. Jag tror inte på änglar eller ett liv efter döden, så jag kan inte kalla honom min ängel. Men jag önskar så innerligt att jag har fel, så att vi en gång kan träffas. Det är vad som gör ondast i världen, att jag ibland vill skrika att jag saknar honom, men det kan jag inte för jag fick aldrig träffa honom. Han fick aldrig leva.
I denna förvirrande värld hade min dotter inte funnits om inte han hade dött. Så jag skulle aldrig kunna önska honom tillbaka livet. Hon är och kommer alltid förbli mitt hjärta. En sådan djup och varm kärlek kommer alltid få mig att kämpa, allt är för hennes skull.
Om man trodde på ödet, skulle det tolkas som att han dog för att hon skulle få leva, eller att han skulle dött oavsett och att hon kom för att rädda mig från att dö av sorg?
Om jag kunde bestämma världens regler hade de båda två legat och snarkat och pruttat i sängen intill. En liten bit av mitt hjärta kommer nog aldrig att läka ihop. Han fattas mig. Men jag kommer att leva ändå!
Två år sedan.
Talking in circles again...
Den här hänger över min säng. Mest för att jag ska påminna mig själv när jag tycker att allt känns hopplöst att min flicka förtjänar det bästa, då blir jag stark igen :) Och att jag vill få teckningar och diverse pysselsaker från henne när hon blir större som det ska stå "till världens bästa mamma" på, haha. Men det är konstigt hur mycket man kan ta åt sig av andras kommentarer och skitsnack. Hur lätt man börjar tänka att man är världens sämsta förälder för man inte gör allt precis som alla andra vill. Det är min mardröm - att vara en dålig mamma. Visst är man mer säker på sin sak nu än i början, och jag vet att jag är det bästa för henne, men jag är fortfarande så himla känslig. Idag blir hon i alla fall 7 månader! Helt ofattbart... Jag önskar ni kunde få se henne!
