Disappointment in the air...

Ingenting är kul längre. Jag har ont i hela kroppen, det svider i magen. Den nya antidepp madicinen har motsatt effekt. Jag har ätit för att jag har varit rädd att det värst kankse är påväg ändå, och jag har inte haft lika ont i magen när jag har ätit.
Vilket har resulterat i att jag gått upp 3 kg på mindre än två veckor. Om jag bröt ihop igårkväll alltså. Jag har inte vägt såhär mycket på över ett år, och då var det påväg neråt ändå. Jag orkar inte banta igen, jag tror inte jag klarar a det. Och gå runt och vara så jävla låg hela tiden. Jag orkar inte en gång till. Samtidigt kan jag inte ha det såhär.

Samtidigt skulle det vara patetiskt om jag tog mitt liv för jag har gått upp i vikt.

Måste göra ett val snart, eller bara dra ut på tiden i några veckor, så kanske det inte är å farligt sen? Jag skäms över mig själv så.


Jag var sjuk, som du...

Känner mig bara svagare och svagare. trots att jag äter. Precis som att man ska falla in i koma eller nåt :P
jag har hundra miljoner saker jag måste ta tag i just i denna sekunden, men allt jag gör är att ligga hopkurad i min säng och blundar, försöker hålla tillbaka någon sorts gråt som jag inte vet var den kommer ifrån. kan man liksom inte bara hitta någon betydelse för något. Kan man inte bara dunka i huvudet i väggen att man blir så pass retarded för att slippa hålla på och grubbla och tänka, som en annan jävla bimbo?

jag önskar jag var kär ibland, för då skulle jag kunna sjunga "vi mot världen" med kent :P den texten är så jävla rätt, alla gånger jag känt något sånt har jag alltid lyssnat på den :P Nu kom den upp och känns ju stört att sakna en känsla men ändå. Fats å andra sidan är jag så jäla glad att jag slipper sånt trams.

Mina tankar är så klara nu
Alla frågetecken slätas ut
när bomben faller vill jag vara där du är


Friday I'm in love...

Idag mår man som man förtjänar säger jag bara. Ni som är lika bombade som mig, kom inte och säg att jag är lyckligt lottad som inte kan äta.

Så fort något inte stämmer med min kropp blir jag rädd, vilket ofta leder till panikångest. Jag skulle väldigt gärna ståöver det nu eftersom det tar på krafterna ännu mer.

Då vet ni. Och hela helgen som skulle bli så kul är förstörd nu. Och min bok är slut och jag orkar inte börja på någon ny. Jag orkar inte plugga heller. Se på film är så meningslöst eftersom det aldrig finns någon bra eller som stämmer in på ens humör som man inte redan sett eller som är värd att se igen. Lid med mig nurå :P

I have never failed to feel pain...

Jag måste vara riktigt jävla dum i huvudet, det är nog inte många som protesterar när jag berättat om det här.

Att jag haft ont i magen hela veckan. Ätstörnignen har känts nästan borta, bara för det faktum att jag inte KUNNAT äta. Så fort jag ens tar en klunk vatten hugger det till i magen och jag mår sådär spy-illa ett bra tag efter. Jag kan inte sitta upp i mer än ett par minuter, då kommer smärtorna tillbaka pga att man böjer magen.
Idag vet jag inte vad som föll över mig men jag ställde mig såklart och gjorde kladdkaka på förmiddagen. En tugga av nå¨got sånt framkallar min bulimi igen (trots att jag klarat att inte spy sedan... måndags), så jag börjar hetsäta två mackor, ett äpple, en halv kladdkaka osv till jag mår sämst och går och spyr som man alltid gör.
jag undrar om någon kan förstå min magsmärta nu. Det går inte gråta eller andas, barahålla andan hela tiden. hur fan kan jag vara så korkad? Varför kan jag aldrig inse att det är farligt förrän efter det har hänt? AAAAAAAAJJJ!!!

Så snälla, när du läser dethär. Skriv en kommentar till mig hur jävla puckad jag är, så kanske man kan fatta någon gång. Inget jävla psykologsnack, utan rena rama svordomar och allt, det kanske är det enda som biter :/

No one...

Ännu ett deprimerat inlägg.
jag sitter här och lipar som man gjorde i åttan. För dethär eviga "jag har ingen-dilemmat". Det är trams. Man kommer aldrig ha någon som tycker att jag är den viktigaste personen i ens liv. Men den skiten har jag vant mig vid. Det kommer upp lite nu igen när man pratar med folk och inser att faktiskt inte så många bryr sig. Eller jo, bryr sig men är inte intresserade för alla är upptagna med sig själva.

jag har ingen, och det kan jag acceptera. men jag har inte ens mig själv. Jag har ingen tillit eller hopp eller vad som helst för mig själv, bara för andra. Och det är så det är. Men denhär tomheten expanderar hela tiden och jag får små panikångestattacker nästan varje natt för detta. Man vaknar, man funderar, man får panik.

Det börjar bli så tröttsamt och orkeslöst att stå emot. Så till den milda grad att jag inte ens bryr mig om det längre, utan bara låter tomheten växa, inte ens bryr mig om att gråta eller må dåligt för det.

Ni må tycka att jag tycker synd om mig själv nu, och det får ni gärna göra. Jag försöker inte förstå mig på er längre och skulle förmodligen tycka samma sak. Sluta lipa och gå och dö.

Kvällstankar...

I förrgår natt fick jag kramper i magen som jag inte trodde fanns. Och det har fortsatt, så fort man äter nästan. Det är jobbigt men hur som haver tog jag det som "gränsen". Att nu håller det på att bli alltför farligt, jag måste förbättra mig rejält. Och dethär låter helt jävla patetiskt och idiotiskt i för er men jag är jättestolt över mig själv för jag har inte spytt på snart tre dagar :) Och de var oändligt länesen det hände känns det som :)

Har varit och pratat med min psykolog idag med och det blev djupare än det brukar och jag tårade upp lite - för att känna mig helt hopplös efteråt. Men i alla fall kom vi fram till lite slutsatser (jag publicerar bara det som var angående maten), att jag måste ta var dag för sig. Att det inte hjälper att tänka "aldrig mer" så fort man spyr. Men att man börjar med att ha som mål att inte kräkas idag, och sedan försöka med nästa dag. Och s ska jag måla en smiley i min almenacka varje gång jag lyckats avstå. Tror att det kan bli mycket enklare, och framför allt fick jag utförligt förklarat idag att det aldrig är försent att bli frisk, fatta om jag lipade eller :')

Ojdå, vilket långt inlägg :P Men trots att jag kände mig tom och allt detdär efteråt så kanske det ändå kändes en aning hoppfullare, och det brukar det aldrig göra. Pga allt vi gick igenom bestämde jag mig idag fö att jag VILL fortsätta leva, för tillfället iaf. Det är oerhört sort för mig att tänka så om mig själv och jag belönade mig med att köpa en klänning (som jag ser på tok för fet ut i och som jag inte förtjänar egentligen).

Nu å andra sidan. Jag borde inte belöna mig själv. Jag borde inte vara så positiv mot mig själv. Jag borde inte le. Jag förtjänar det ju faktiskt inte ett dugg. Punkt.

Ge mig bodybugg...

haha nu kom det väldigt mycket information på samma gång på det jävla tvprogrammet :P
1: man måste alltid förbränna mer än man gör åt, och nu är jag glad att jag valt kalorimetoden. Ett kg är 3500 kcal, så om man bränner 500 varje dag utöver det man ätit tar det en vecka att gå ner ett kg.
2: Jag måste få tag på en "bodybugg" som är som en mätare man fester på armen som beräknar hur mycket kalorier man bränt under hela dagen, inklusive det vanliga som att gå i trappor och allt.
g det går åt då!
Om man nu ska tro på sånt, för det är ju olika för alla personer. Fyfan vad man måste träna, alltså hela dagen, om man äte som en normal människa. Dom smäller i sig minst 1500 kcal / dagen (bläääää), fatta vad mycket träning eller :P

Idag har jag, såvitt jag vet, bränt 600 kcal + flera småpromenader. ätit ca 30 kcal (ett halvt äpple). Därmed gäller inga av reglerna på mig som dom gickk igenom nyss :(

Roligt var att min lärare sa idag på utvecklingssamtalet att jag kanske borde träna så jag blir trött på kvällen och därför inte försover mig varenda morgon. Jag sa som det var att jag tränar ca 2 h varje + massa promenader. Han kom inte på nåt att svara :P Folk som inte vet något, ska inte lägga sig i!

the drs...

Alla som är intresserade av att få ett hälsosammare liv och bli smalare mm på rätt sätt, sätt på tv4 nu. Det är mitt hatprogram "the drs", men idag handlar det bara om träning och kost och tips och allt. Mycket lärorikt. Nu önskar man att man hade valt den andra vägen ;)


Viktsnack...

Wohooo på att jag mot alla odds inte hade gått upp någonting när jag vägde mig igår. Osså wohooo på minus 5 kg idag också. Jag känner att jag börjar närma mig ruta 1 igen, när jag var som smalast och vägde som minst i somras. Snart är jag där och kan fortsätta där jag slutade =D

Vet bara inte om jag orkar dra mig till gymmet. Joooo, en liten stund iaf!

In med adeln...

jag var ute på promenix i två timmar och tänkte sätta mig och förbereda min redovisning om sömnsjuka på onsdag. Men klart at huvudet ska hålla på att sprängas. Promenad och rörelse brukar göra en gott. Jävla tvärtomdag :P Har fått tvinga i mig tre dextro, två huvudvärkstabletter och en tallrik fil. det försvann nästan inte ett dugg, kaffe skulle sitta bra nu.

Som grädde på moset är powerpoint helt väårdelöst med den nya versionn och jag som inte gjort en presentation på säkert två år. Det är helt omöjligt. jag är för konservativ just nu för att powerpoint ska uppdateras. Liksom go moderaterna och in med adeln igen!



Ett roligt tillägg är att jag får mina jävla uppstötningar hela tiden på kvällstid. Så numera får man sitta med en "spott-kopp" hela tiden. Halvmysigt. Nu kan ajg inte koncentrera mig pga ångest. åt helvede med skolan. Ser inte så himla mycket fram emot utvecklingssamtal imorgon heller. Hade det varit en månad fram kunde jag gå själv, för då hade jag vari myndig. Men nu ska föräldrarna med och se min feta frånvarolapp. Hjäääälp

Moving on, hehe...



Nu ska jag dra mitt feta arsle och tunga resväska från ena änden av stan, boende, syskon och förälder till den andra, som varje söndag eller måndag i veckan. Tror jag äntligen vant mig vid det nu. Tar la ca 40 min om man går normalt och blir extra nu med packningen. POOOUS

Confusion ftw...

fan vad frustrerande det är med hungerkänsla. Vi i denna världen som vet hur det är att ha en ätstörning vet att hungerkänslan tillochmed brukar förstöra lusten att äta. Lusten att göra någonting öht.

Tankar kring umgänge...

Känns som att jag levt lite isolerat på senaste tiden. Inte träffat några vänner eller gjort något som som tjejer behöver. Umgänge alltså.Vänner. Överskaffade ord, för mig iaf. Jag kanske ska ringa någon? Ta en fika och gå en shoppingrunda? Folk skulle nog få spader om jag gjorde det. Vana liksom.

Jag tycker att familjen räcker när det kommer til att träffa folk, det är en tillräckligt stor börda att behöva svara på tilltal och ha folk omkring sig i hemmet. Vilket inte är så bra för tänk då hur det kommer bli när jag flyttar hemifrån. Enda gången man umgås är på fest. Och då för man inte har alla hästar med sig så att säga. man umgås inte, man har bara kul, och det rä inte samma sak.



Enda vännen jag kan diskutera dethär med min mat och min liv med är min vän L, men vi träffas alltför sällan. bara just för att jag aldrig ringer eller tar kontakt, mer än nångång eller två i månaden.

Jag har bara varit själberoende hela mitt liv. jag har alltid känt mer för att bara åka hem och grubbla än att göra någonting gemensamt med någon annan. haha, sorgligt :P

Normala inlägg...

Eftersom jag raderat min vanliga personliga blogg nu så kanske det finns plats här för lite vardagsinlägg också, som inte handlar om mat och allt tjafs. Typ nu.

För magont för skola idag. Men kände mig sysslolös så la på värsta fest-makeupen. Ser lite dumt ut när man går runt i sunkig morgonrock och nästintill knullrufs i håret och fräschaste ansiktet. jag brukar bli mer peppad på dagen om jag sminkar mig, men inte idag.



Nu har jag dessutom läst ut "män som hatar kvinnor", så nu är man beredd att sefilmen på bio. Bara det att nu har alla redan gått och sett den, de som inte orkar läsa boken när det finns en film, så som jag själv varit hela tiden. Förjävla mycket läsvärd bok måste jag säga, för omväxlighetens skull igen. Tänkte börja på andra boken nu, så ligger man före om några år när nästa film kommer ;)

Too few lovers and too much anger...

Ångest ångest ångest ångest ångest ångest!
Jag vill skrika sönder min hals, man jag kan knappt röra mig av smärta någonstans i magen. Idag har jag ätit en hel del. Men det kom upp av sig själv =(
Faaaan. Nu kan jag inte ens göra mina situps!



Why are we here?
-Our lifes will never change
...

Noooooo...

Jag är i ett sånt stadie där jag inte vågar väga mig med rädsla att ha gått upp. Fyfan.

Böcker och Vreeswijk...

Wohooooo också! För nu har månaders väntan gått förbi och jag har beställt den svenska översättningen på den fjärde twilight boken, "så länge vi båda andas"! Må vara en aning mainstream och fjortis-igt, men det är tamigfan de bästa böckerna som finns, efter den är klar ska jag försöka mig på alla på engelska.

Men känns ju bra att jag lägger mina pengar på böcker istället för sprit och cigarretter iaf, ett stort framsteg. på tal om kultur så har jag laddat ner en hel del klassiskt á la cornelis vreeswijk, ted gärdestad, johnny cash osv... Ingen påstår att omväxling är något dåligt. tack så mycket.

nu äre jobb som väntar, ska bara äta lite lite lite sallad.

Update...

Såååå.
hur har det gått nu då? -Dåligt. jag har ätit på tok för mycket och haft på tok för mycket ångest. Tänkte ligga hemma hela dagen och kolla på melodifestivalen med familjen, har ju trots allt inte sett ett enda avsnitt i år, bara lyssnat på radio. Men så kom jag på att då kommer de vilja äta massa skit och jag vill inte må dåligt ännu en kväll. Så vill ha något att göra. Förmodligen får jag jobba, hoppas hoppas.

Tänkte gå ut på långpromenad också, men det ska ju likt förbannad snöa så fort man känner för något. Tagiten långdusch istället och druckit ungefär 5 kaffekoppar. Gick igenom varför jag helt plötsligt vid 17 års ålder fått halsbränna varje morgon. Varför ska kaffe vara så ohälsosamt? Men det är klart, allt som är gott är ju dåligt på något sätt :)

Get stupid, can't stop it...

Nääe! Jag tänker inte sluta blogga bara för att jag vet att folk jag känner läser, har ju fått reda på ännu mer folk nu under helgen. Jag måste få uttrycka mig på något sätt. Eftersom jag inte är musikalisk eller estetisk någonstans är skriva det enda sättet jag kan komma på, dessutom älskar jag att skriva, vare sig det är svammel eller någon seriös skol-uppsats. Och eftersom jag är ungefär så oallmänbildad man kan bli kan jag inte skriva om något annat än mig själv. jag brinner dessutom inte för någonting speciellt så vet inet vad jag skulle ha som tema ändå.



Och eftersom ni som känner mig redan läst igenom dethär känner ni mig nu ändå, så det är skitsamma. Skulle uppskatta om ni inte berättade det för hela världen bara.
jag tänker i alla fall fortsätta med den här bloggen. Jag har läst igenom mina inlägg och vill faktiskt fortsätta. Så ni får fortsätta njuta av massa hemligheter eftersom ni verkar tycka att mitt liv är så jävla mycket intressantare än jag själv gör. Jag bryr mig inte längre, tyck vad ni vill och säg vad ni vill, om en månad fyller jag 18 och då har ingen mer än jag någonting att säga till om som har med mig att göra längre.

Tack så jävla mycket...

Fan ta er jävla falska idioter. Känns det bra nu när ni vet allt om mig och mina känslor? Eller det har väl pågått ganska länge? Det var ungefär det lägsta jag varit med om.
Jag tänker inte störa er längre. Jag är klar med att gratisjobba och frivilligt hjälpa till och ställa in annat för er, det märks ju bara mer och mer att ni inte vill ha mig ändå.
Fan, jag har aldrig längtat ifrån det här jävla livet lika mycket som nu. Jag har aldrig vela flytta ifrån det här ruttna stället så mycket som nu.

Till er andra, tack så jättemycket för ni läst min blogg och kommenterat, det har bara varit värmande. Så småningom kankse jag startar en ny blogg. Så ni kan maila mig på [email protected] så skickar jag address och lösenord. Tack för mig, domedagen har aldrig varit så nära som nu... Ska sluta plåga er.

Svacka i svacka...

Jag ångrar allt jag har gjort. Jag har en svacka i min svacka i min svacka. Jag önskar att jag kunde bli uppskattad.


Barn...

Usch vad jag hatar begravningar. Har en känsla för ångest eftersom jag åt för mycket efteråt i ett hopp att stilla panikångesten. Hehe. Gick ju lite halvbra. Men jag ska INTE spy, INTE INTE INTE!

Sitter dessutom barnvakt till sent ikväll och då kan man ju inte vara borta en hel timme. Det är bra, ska la gå ut och gå en riktig långrunda på ett par timmar. Blir typ dubbelt så jobbigt med barnvagn dessutom. PUSS

Har jag utvecklat en äs-blogg?...

Mmmm för blogga just nu, hade la kanske önskat att hjärnan kommr igång en aning tidigare än 18 timmar eter man vaknat och det är dags att gå och lägga sig. Känner att dethär är en äs-blogg, och det var ju inte det som var meningen när jag gjorde den. LOL, så fel man kan ha. Fast lite kanske dte var så? För det var ju meningen att det skulle vara en slags anonym dagbok för att kunna släppa ur sig skiten, och det är ju över ca 90% av allt jag tänker på under dagen, mat alltså och allt detta.

Och på tal om äs läste jag att det i princip är omöjligt att bli frisk om det pågått över tre år, rent statistiskt då, att man alrig blir riktigt återställd till ett normalt tänkande. Och det känns ju lite, även att man själv aldrig hör till statistikens under har jag ungefär ett år på mig att bli frisk. HAHA. Lycka till på den fronten. Så då vet jag att jag inte har nåt att se fram emot ;)



En random 70-tals treåring för att förtydliga min poäng här :P

Enough is enough...

Den där mack-frestelsen var omöjlig att stå emot. Och vi vet vad som hände efter. Bara att nu fick jag så sjukt ont i mitt hjärta eller någonstans nära det iaf. Och det slutade inte. Bröstkorgen var helt lilaröd och flammig, som om jag hade fått ett riktigt rejält slag som man egentligen inte överlever. Så såg det ut, rätt blå i ansiktet också och snurrig som jag inte varit på länge.

Det var något nytt, men väldigt lustigt. Legat och gråtit i flera timmar. Men det är väl sånthär som kräv s för att jag ska bli rädd. Men då lovade jag mig själv att aldrig spy igen, det har jag faktiskt aldrig lovat innan. Man kanske måste ha mål. Hur som haver har jag insett att dte är gnska omöjligt. Men jag vet inte om jag är i fara nu, man är ju expert på att inbilla sig det iaf. Så jag satte upp ett delmål: Inte spy på en vecka, och det är svårt nog. Det kommer inte funka, men jag ska i alla fall försöka, kan ju ge mtt liv en liten chans iaf... Hehe

Ge mig bröd!...

Nu börjar snart nya Desperate Houswives, den enda serien jag väntar på och inte laddar ner. Jag skulle kunna göra det, men kl att vara på samma stadie som alla andra som följer det för en gångs skull.

Efter det börjar Gordon Ramsays nya show på trean. Jaga älskar matlagningsprogram och Gordon är min favorit. Man kan iaf drömma om att laga sån god mat och äta och njuta. Dessutom är jag i grund och botten ett matfreak som älskar att laga mat och älskar att äta mat.

På tal om kända kockar och matlagning kollade jag och min bästa vän igenom "Happy Days med Jamie Oliver" idag, en underbar kokbok som bara kostar 79 kr nu på bokrean på Åhlens! Och fy helvete vad sugen jag blev på allting, speciellt alla kycklingrätter, som är det godaste som finns.



Dessutom kom jag på att det är åratal sedan jag åt bröd och iallafall behållit det. Bröd är ju det godaste som finns, kommer ihåg mi mackperiod som varade från den dagen jag föddes till den dagen jag utvecklade äs.
Tänk bara en pågenlimpaskiva, MYCKET smör och fyra tjocka skivor NY billingeost eller prästost och ett glas kall oboy! Känns ganska lockande på att fundera på att bli frisk nu :P


My confession trubbles me...

Jag bestämde mig för att berätta för S om min äs, osmart där.

S: "Du kan berätta för mig, du kommer inte skrämma iväg mig"
Jag: "Okej, jag har bulimi sedan 1½ år tillbaka. Nu vet du."
S: "Varför har du fått sån fel bild av dig själv?"

det roliga var att jag inte kom på ett svar. Varför håller jag på såhär?
jag kan ju inte precis berätta att jag har ett världsstort behov av att skada mig själv sedan jag var tolv precis? :P


BONUS:
Jag: "Har du något som du vill lätta från hjärtat då S"
S: "Jag har en rätt liten penis"

Fan asså, varför kan ingen annan må dåligt för!? Kan man liksom inte bara hitta en själsfrände...

No concentration...

Idag var 8 koppar kaffe, 1 kopp te och fem minitomater. Har nog mått dåligt hela dagen sedan igår, höll på att tappa fotfästet i morse på busshållplatsen. Frysa är också det jobbigaste som finns ibland, ingen koncntration alltså.

Försökte mig på ett halvt äpple nyss men det kom upp av sig själv, utan minsta lilla ansträngning. Det känns inte alls bra. Men vet att jag kommer se bra ut i min klänning imorgon på begravningen som jag köpt, den är slimmad och nu putar magen inte ut så mycket efter tre dagars svält :)

Har faktiskt inte rört på mig et piss dag, bara sammanlagt ca en timmes promenad, så jag ligger nog inte ens på minus.

Tell me why I don't like mondays...

Så var det måndag igen.
1 dl lättfil och tre vindruvor och ungefär 10000 koppar kaffe. Var och shoppade till begravningen på onsdag. Låg som fan, tycker synd om de som måste umgås med mig just nu, kan inte påstå att jag är världens positivaste solstråle direkt. Kom hem och skulle iväg och träffa min bästa vän. Sedan helt svart. Jag hatar att svimma. Jag hatar panikångest. Jag hatar att förstöra för andra. Jag hatar när planer man kämpar hårt för att hålla sig till brister pga att jag är sånt svagt litet äckel alltså...



Nu är man frusen och skakig såklart. Men annars en hyfsat bra dag, har ju trots alt skrattat en hel del och det måste ju räknas som nånting... :)

Det spårar alltid ur...

Idag. 4 Koppar kaffe. En ipren. Ett par timar promenad mellan olika ärenden.
Jag har tränat varje dag och bränt jävligt mycket, och ätit lite mer. Inte onyttigt, bara inte inget. Och förstås inte gått ner något.

Hellre inget träna och inget äta. Har faktiskt inte känt en enda hungerkänsla idag, så det är lugna puckar och det klarar man. Har köpt laxeringsmedel nu också så jag kan veta vad jag väger utan massa äckligt i mig. 
En fruktansvärd helg så att säg. 


RSS 2.0