Jag beställde en klänning som var på gränsen till för liten när jag provade den.

Finns det ett värre bakslag än det? Tack vare krampen i min mage och blodet jag råkat hosta upp ett par gånger tänker jag att det inte är värt att komma i den där förbannade klänningen. Sedan får jag en rysning, en blick av vad jag har att vänta om jag inte får den att passa, tänker en gång och till poängterar för mig själv att det faktiskt är värt allt i världen.

Undrar varför ingenting händer. Jo, för man måste tydligen själv ta tag i allt som är fel och på egen hand vända det rätt. Tänk om någon annan kunde lösa ett problem eller ta ett beslut åt en, så man slipper tänka sönder det som är kvar i huvudet för en gångs skull. Varför måste man alltid kämpa? Eller ännu värre, varför känns det som att hela livet bara är en kamp? En kamp för att överleva, en kamp för att ta sig igenom motgång efter motgång. Varför måste man ta sig igenom det? Och varför i helvete måste man finnas till?
Ingenting stämmer uppe i hjärnkontoret längre. Jag har sparkat 90% av alla anställda och resten är utbrända och tar lunchrast stup i kvarten.

Med andra ord: Jag är bara en skugga av mig själv.

Jag vill inte bli av med min bulimi. Jag återupptog den självmant och vid fullt medvetande för några månader sedan efter att ha varit med om det troligtvis värsta som kunnat hända mig någonsin. Jag tänkte inte på något annat i två månader och var nog inte långt ifrån att stryka med jag också. Så jag började tänka på mat istället, för att rädda mig själv, om det nu var någonting kvar att rädda. Det vet jag inte ännu.

Så fort jag tänker på vad som hänt ryser jag i hela kroppen och stoppar tankarna direkt genom att äta upp hela köpcentret intill där jag bor och kräks sedan upp det. Det gör ingenting för mig. Rättare sagt MÅSTE jag ha kvar den här mat-skiten, eftersom jag vet hur mitt liv ser ut utan den. Enligt mig själv är bulimi en bagatell jämfört med det andra. Jag kanske dör fysiskt av den här sjukdomen någon dag, kanske snart. Dessvärre är jag inget annat än död utan den då den är allt jag har kvar.

Självklart hade jag gärna sluppit både, men så enkelt får dettydligen inte vara.

Tog en tvåtimmars kalldusch nyss. Det hjälpte inte. Du kommer aldrig försvinna.

Mina lungor är inte så stora. Mitt hjärta är inte så tåligt. Min hjärna är inte så närvarande. Mina ben är inte så starka. En ensam natt väntar. Tänkte dricka upp min bag in da box nu. Det är nästan bara efter det jag kan gråta nu för tiden. Mitt minne har svikit mig. Men alkoholen och musiken kommer ihåg åt mig. Jag hatar mig själv för att jag börjat glömma. Jag hatar att tiden går. Jag hatar att det känns som jag glider lite ifrån dig, även att du är död och vi förmodligen redan är så långt ifrån varandra man kan komma. Men det är nog bara för vi kom varandra så nära man kan komma, bokstavligt talat till och med. Kom lite närmre igen, gör mig en aning lättare, snälla?

PS: Förra inlägget. Glöm det. En förbannad idiot var vad jag var, läste något och gick helt enkelt löst. Se det som mitt sätt att skriva av mig, som ni ju gör.

Jag tycker att alla bloggar mer eller mindre har blivit en tävling om vem som mår sämst och alla verkar vilja vinna. Varför? För att få så mycket folk som möjligt att tycka synd om en? Folk kommenterar att de tycker det är synd om någon som skrivit i sin blogg att dom mår dåligt fast menar egentligen "fast jag mår ännu sämre, tro inte att du är något". Hallå människor! Vi sitter alla i samma båt. Det är ingen tävling. Vill man må dåligt? Det är självklart inget man kan styra över men varför försöka bevisa det för så många som möjligt?
Ibland känns det som vissa får för sig att det är handlar om status.
Snälla, fokusera på att må bra istället för att gå in på bloggen och skriv så fort du mår dåligt, för att folk ska tycka synd om dig.

Hata mig inte för dethär. Det känns bara som att det har gått lite överstyr.

Jag fick en kniv i mig. Åtminstone var det vad jag inbillade mig. Jag har redan känslig mage och tarmar från pappas släkt. Att kräkas fyra gånger om dagen som jag börjat med hjälper nog inte. Men ändå. Förra gången mina tarmar slutade fungera och jag började kräkas blod hade jag hållt på och kräkts i två år. Hur länge nu? Ett par månader?
Vet inte vad jag ska göra för att kompensera. Jag vill lägga mig ner och gråta, men nu ska jag jobba.

Kan inte kräkas idag. Jag mår för illa men febern gör att jag knappt orkar lyfta mina fingrar till halsen. Undrar varför jag trodde att jag skulle må bättre av att äta så mycket glass. Det var skönt en stund för halsen, sedan (klart som fan, story of my life) börjar illamåendet och har inte slutat sedan dess. Skjut mig, någon? Eller hjälp mig så jag kan få sova?

Kan du ta en kniv och hugga mig? Jag vet inte vad som är verkligt längre och ett knivstick skulle nog få ordning på min mosade tillvaro. Egentligen vill jag inte. Egentligen måste jag inte, men ni lider av vad jag är nu.

Kan du ta en kniv och hugga mig? Jag vill lida lika mycket som ni har gjort, allt på en gång.

Sjukhus. Jag har inte tagit hand om mig själv. Dessvärre förtjänar jag inte att bli omhändertagen av någon. Jag är en hemsk människa.