Ligger sömnlös. Två år sedan idag som mitt graviditetstest visade plus. Jag blev lite chockad, men visste alltid innerst inne vad jag ville, och jag var så glad. För två år sedan blev faktumet att jag skulle bli en mamma verklighet. Jag såg äntligen en utväg från min depression. Och fyra månader senare dog han, eller han hade varit död ett tag i magen. På min födelsedag försvann han ur min kropp. Jag tror inte på änglar eller ett liv efter döden, så jag kan inte kalla honom min ängel. Men jag önskar så innerligt att jag har fel, så att vi en gång kan träffas. Det är vad som gör ondast i världen, att jag ibland vill skrika att jag saknar honom, men det kan jag inte för jag fick aldrig träffa honom. Han fick aldrig leva.

I denna förvirrande värld hade min dotter inte funnits om inte han hade dött. Så jag skulle aldrig kunna önska honom tillbaka livet. Hon är och kommer alltid förbli mitt hjärta. En sådan djup och varm kärlek kommer alltid få mig att kämpa, allt är för hennes skull.

Om man trodde på ödet, skulle det tolkas som att han dog för att hon skulle få leva, eller att han skulle dött oavsett och att hon kom för att rädda mig från att dö av sorg?

Om jag kunde bestämma världens regler hade de båda två legat och snarkat och pruttat i sängen intill. En liten bit av mitt hjärta kommer nog aldrig att läka ihop. Han fattas mig. Men jag kommer att leva ändå!

Två år sedan.