Pallar inte med folk som tycker sig skaffa ett liv, helt plötsligt är de för bra för mig. Helt plötsligt är det bara på deras villkor. Men jag är vek och drar mig undan som vanligt. Jag har snart inte en vän kvar. Självklart för att jag aldrig träffar någon, för att somewhere along the way dög jag inte för någon utav dem längre. Detta gör så förbannat ont, bara för att det är sant. Jag duger inte, och det har jag vetat i hela mitt liv.

Min pojkvän stack hemifrån för ett par timmar sedan. Så fort dörren stängdes började jag gråta. För vad vet jag inte, förmodligen för allt. Det känns lustigt att inte kunna leva ut sina känslor. Jag kan inte tänka alls lika mycket som jag vill, ifall jag börjar gråta. Jag kan inte gråta inför honom, och han kan heller inte trösta. Jag vill inte bli korkad bara för jag inte får tänka. Jag är livrädd, jag går och väntar på ännu ett missfall och jag måste få gråta. Jag måste få gråta över att jag inte får kräkas och röka. Man måste vara stark för att kunna spela stark hela tiden, men jag känner mig inte särskilt stark längre. Faktum är att jag är svagare och ynkligare än vanligt just nu, och jag måste få gråta.

Jag sitter och äter godis. Igår åt jag friterat och kladdkaka efteråt. Dagen innan åt jag pizza.

Hade jag varit en av er och läst det här hade jag blivit skadeglad. "Yes, hon kommer bli tjock och jag är stark nog att stå emot". Så ni får gärna skriva det om ni vill.

Jag spyr inte upp skiten, men jag kan inte konsten att äta nyttigt. Det har de senaste åren varit "äta allt eller ingenting alls". Nu förstår ni ju att jag måste äta, men jag är skadad och kan bara vräka i mig allt jag kan hitta, som helst är så onyttigt och gott som möjligt. Jag äter upp en måltid på en minut, högst två.

Kan ni hjälpa mig och säga hur jag ska bära mig åt? Få lite balans? Jag mår så sjukt illa av allt men jag tvingar mig själv att sitta kvar.

Vet inte vad det är för jävla fel på mig. Jag har precis hetsätit. Det kan man väl för fan inte göra när man är med barn? Sedan har jag inte slutat röka heller, och jag har vetat om det i lite över två veckor nu. Å andra sidan, jag tror det var blod i mitt urin i morse. Så det är nog över snart, igen.
Dock svär jag på att om det händer igen, ja då tänker jag inte leva längre.

Nu måste jag gå och spy. Imorgon hoppas jag få lite resultat då jag ska på mitt första samtal. Denna oro tar kål på mig.

Önskar nu mer än någonsin att jag aldrig isolerat mig från mitt sociala liv när jag var väldigt liten. Jag önskar nu att jag hade vänner, att jag hade ett liv utanför mig själv. Jag har några vänner, det är mer att jag önskar att jag aldrig hade slutit mina tankar och aldrig pratade med någon.
Det hade varit så mycket enklare nu. Nu hade jag behövt ringa någon, bestämt en träff och talat ut. Jag önskar att jag kunde gråta inför andra, jag hade verkligen behövt en axel nu. Inte i form av någon random psykolog, inte i form av en orolig förälder. Utan en vän, som bryr sig men inte så mycket att man måste oroa sig för deras känslor.
Situationen är så sjuk.

Snälla snälla lilla vän, stanna hos oss!

Jag sitter och kollar på lägenheter åt mig själv i smyg. Det roliga är att han också måste flytta om jag säger upp den här, eftersom den står i mitt namn. Det finns ingenting som talar för att det här kommer hålla. Trots att jag älskar människan som sitter bara en liten bit ifrån mig finns det just nu viktigare saker, som han inte verkar förstå. Och faktumet att han inte förstår det får mig att kanske inte ens älska honom lika mycket längre.

Jag var hos pappa hela dagen igår och idag och grät. Jag grät för allt som har gått fel i mitt liv men i slutet kom det ändå en och annan glädjetår. Det kanske är över nu? Mitt liv? Och det känns bra, det är värt några glädjetårar, den där lättnaden.

Men jag förstår ändå inte? Förra gången var det ju så enkelt att sluta bry sig? Varför fortsätter jag bara tänka på dethär som något illa? Ingen verkar glad över det, ingen har gett sitt stöd. Jag är nog ensam med det här. Och jag är för svag.

(Och magen är öm och svullen och brösten värker och jag är cp-trött och sover 15h/dygnet och jag mår illa av allt jag äter. En kram skulle inte sitta fel, tack)

Mitt liv faller samman samtidigt som det lappas ihop. Det är väl så? Får man någonting förlorar man någonting annat. Jag har inga mål med mitt liv, jag har inga planer. Allting är så patetiskt meningslöst för mig. Men inte för honom. Han vill uppnå och se saker.
Om han vill se dethär som ett misstag, som någonting fel och som någonting som är mitt fel, då vet jag inte om jag känner människan jag delat mitt liv med i snart 1½ år. Det finns inget värre än människor som inte tar sitt ansvar.

Jag vet inte om jag kan vara så glad över dethär. Jag vet ju vad som kommer hända, precis som det gjorde förra gången. Tanken på att jag måste vara med om det själv när det händer gör det svårt att andas. Jag har fastnat i bulimi igen och jag kan inte ta mig ur. Jag har inte kräks sedan i förrgår och nu mår jag rent ut sagt skit. Jag vill verkligen inte bli fet.
I grund och botten kan jag inte vara lycklig över dethär eftersom jag är ett sådant känslomässigt vrak. Mitt liv är för mosat och sammanrasat sedan förra gången. Jag tror aldrig jag kommer komma tillbaka igen. Jag kan inte vara glad av den anledningen att om det ändå fungerar denna gången kommer jag vara så jävla usel. Men det som smärtar mig mest är att jag ens kan tänka tanken på att fundera över mina alternativ.

Den senaste veckan har jag varit mer frånvarande än vanligt. Det går inte tänka klart och det enda man känner är hur det ilar i bröstkorgen och det farande, stora och tomma hålet i magen. Jag har sovit i soffan hela veckan och så fort min pojkvän rör vid mig går jag och sätter mig någon annanstans i lägenheten. När han tilltalar mig svarar jag på ett irreterat och bitchigt sätt.
Jag orkar inte gå ut och röra mig för att må bättre, hjärnan hänger inte med kroppen denna gången. Jag orkar inte äta i risk att må ännu sämre. Jag önskar att han bara kunde dra härifrån i bara några minuter så jag kan få skrika och skära mig ifred. Men han har inte lämnat min sida sedan i torsdags. Och det börjar gå åt helvete nu.