Jag köpte nya träningskläder så jag kan springa ute. Tänkte testa imorgon bitti. Vill verkligen inte börja röka igen, men vill heller inte bli fetare än jag är nu heller. Inte tränat på 1½ vecka nu och det känns. Har börjat plugga på distans samtidigt som jag är mammaledig. Det är tillräckligt mycket att göra och ett heltidsjobb att ta hand om en unge, men jag ska fan i mig visa att jag klarar ännu mer. För att en gångs skull verka ambitiös? Saknar att ha någon att dela allt vad jag tänker med. Har börjat träffa ett par tjejer från föräldragruppen sen när vi var gravida. Trivs så underbart bra med dem. Tänker hela tiden att jag ska berätta om min blogg för dem. Men jag vågar inte, att någon jag känner ska se in i mitt innersta? Alla gånger jag brottats mot mitt liv här. Dessutom kan det finnas en hel del stötande texter längre bak i arkivet? Hade varit skönt ändå att äntligen ha någon som vet allt, någon verklig människa som jag vet hur den ser ut (inget illa menat till alla er underbara anonyma som gör samma sak som mig). Känns som att det är nödvändigt för att äntligen kanske lägga hela den där jobbiga tonårsperioden bakom sig. Jag vet inte, borde jag berätta?

Allt är upp och ner och en berg och dalbana av känslor. Nu är jag bättre. Och jag accepterar att allt tar sin tid. Och om jag inte hade höfter, var då skulle min vackra dotter sitta när hennes mamma desperat blandar välling i takt till hennes skrik? Om jag inte hade slappa  (fortfarande ihopsjunkande) pattar, vad då skulle forma sig så att hon får en perfekt insomningsställning på min mage? Och bristningarna är säkert till för att ingen annan man ska vilja ha en så att man ska viga hela sitt liv åt sitt barn, och jag har redan en sambo som utvecklats till en fantastisk pappa som i alla fall säger att han inte bryr sig om varken bristnignar eller fetma eller hängpattar. Och finnarna som uppstått i ansiktet är från hormonspiralen som gör att jag inte ska bli gravid igen så att jag kan ägna all min tid åt min flicka? Det mesta går att vända, för ALLT jag gör, gör jag för henne. Och så kommer man på nu att det är rätt patetiskt att bry sig om något så korkat som att se perfekt ut. Men visst saknar jag min gamla kropp. Men inte SÅÅ mycket när jag tänker på hur många timmar jag spenderade med huvudet i toalettstolen och hur många nätter jag låg och smidde självmordsplaner.