The finest ever made...
Jag vill gråta ut min tomhet. För jag vill inte dö utan att ha uppnåt något, detta onödiga behöver inte ha existerat förgäves. Varför skulle man annars finnas? Eller det kaske är så, att vissa bara finns till och försvinner utan att påverka något. Jag har alltid tänkt att jag vill sätta barn i världen någon gång i mitt liv, men jag tror den planen kan skrotas nu. För vilket barn förtjänar att tvingas uppfostras av någon så värdelös? Det bådar inte gott för framtiden för det, och mer besvikelser behöver inte folk i min omgivning som har med mig att göra mer av precis.
We had this story of the impossible,
a tale best told softly.
One of make-believe, maybe impossible to achieve.
Without me you got it all...
Jag har ätit så duktigt de senaste veckorna så jag vet inte vad, utan att spy. Alltså mat i munnen, tugga, svälja, stopp. Läste på lite bloggar innan. Det var en som skrev "om jag var smal skulle jag vara så mycket bättre". En enda mening och jag började gråta och fick panik. Varför!? Jag vill inte igen!!!
Jag har ju bestämt mig för att leva. För att finnas där och se min lillasyster växa upp. Är inte det ett tillräckligt bra argument för att inte falla tillbaka? Varför betyder det nästan ingenting för mig bara helt plötsligt. HELVETE!!!!!!!!!!
Jag är hellre död än såhär fet.
Du är tom och jag är tom...
Det måste faktiskt inte vara försent för en bättring!
Jag var ingen.
Du var aprilhimlen.
Som jag minns dig :)
You're scared to sing along...
You'll die like you're afraid to go
Idag när jag kräktes rev jag upp halsen så pass mycket att det forsade blod. Goddag yxskaft liksom. blev inte bättre med den extremaste panikångestattacken i mitt liv heller. Synd att jag inte var själv hemma, då hade jag dunkat i skallen så hårt jag kunnat och då hade hela denna skiten varit över nu. Det gick ju över och jag fick hjälp av min underbara familj. Men ikväll tog jag en iskall duch och gick in och skulle skriva ett självmordsbrev, var det tur eller otur att man blev distraherad?
Jag saknar den tiden när jag bara kände ilska, då kände man ju någonting i alla fall. Jag önskar att något kunde få mig att sluta tänka att allt är försent för att det någonsin kommer bli bra igen. Man är ju trots alt bara 18 år och har hela livet framför sig, så borde det vara iaf. Men jag vet inte vad det skulle vara som fick mig på dom tankarna. Jag vet ingenting, jag är ingenting, så varför ska någonting spela någon roll? Jag kan la lika härda ut detta livet liksom. Det enda jag vet är att ja måste härifrån.
Well life is a dream 'cause we're all walking in our sleep
You could see us stand in lines like we're dead upon our feet
And we build our house of cards and then we wait for it to fall
Always forget how strange it is just to be alive at all
