Shit. Så har det gått ett år och en vecka sedan den där hemska förlossningen. Och jag lever. Och jag har överlevt det första året, det som de säger ska vara det jobbigaste. Nog har det varit en omställning och nog har jag mått skit, men jag har faktiskt tagit till mig mammarollen utan några som helt problem. Det kom så naturligt liksom - sedan första gången jag fick se henne. And so on. Orkar inte bli djup. Är för trött. Vill bara berätta att jag lever trots föregående inlägg. Med mina kilon som förvunnit tror jag ångesten följt med. Men den finns där fortfarande och med den finns också överflödiga kilon. Trots detta känner jag mig oftast relativt frisk. Sedan kommer en period när jag spyr som en galning ett par dagar och tänker att jag är fast i bulimi-helvetet ännu en gång. Och sedan går det över ett par veckor för att sedan återvända ett par dagar igen. Det känns som det är min livsstil som livet valt åt mig utan att fråga. Eller värre - som jag orsakat genom att inte tänka att jag någon gång måste vara ansvarsfull, att jag ändå skulle dö innan 20 fyllda år och därför bara spydde på. Eller, som jag ibland tillåter mig själv att tänka, att jag helt enkelt är en av de utvalda offren ätstörningarna väljer som man inte kunnat göra någonting åt. Att skit bara händer. Jag blev sjuk utan att vilja vara det - som cancer. Fast jag vet att jag innerst inne öskade att bli sjuk eller få problem - bara så att någon skulle märka mig eller kanske till och med börja bry sig. Å andra sidan kanske det är just det tänkandet som är sjukdomen som drabbar en?

And so on and so on... Jag är mer frisk än sjuk nu i alla fall. Jag tillåter mig själv att älska. Jag tillåter mig själv att vara nöjd, att uppskatta vad jag faktiskt har och är. Jag är min dotters förälder - vilket gör mig till den näst mest viktiga människan i hela världen.