Kan inte rå för att jag hatar hur min kropp förändras. I mitt huvud MÅSTE en mage vara platt, min har en rejäl bulle nu. Mina bröst har växt från A/B kupa till D, dom gör ont och är i vägen. Rumpan och låren har också svullnat, känns som att hela kroppen håller på att förvandlas till en boll. Jag kan inte låta bli att fälla en och annan tår över det när jag sitter här ensam. Klart det är värt det, men det är ändå hemskt.

Har börjat fundera över förlossningen. Har väl fått för mig att det inte kommer bli någon innan, men nu blir det säkerligen det. Jag är inte ett dugg rädd. Jag vet ju vad det är för slags smärta sedan missfallet, vilken var den värsta smärtan jag varit med om, och det här kommer vara några gånger värre. Men den varar förhoppningsvis inte så länge, man ligger väl förhoppningsvis inte inne i förlossningsrummet i mer än två dygn, efter det är ju smärtan borta. Jag längtar så oerhört! Det är långt kvar till 16:e Juni, och andra halvan går nog trögare än första, eftersom det är nu alla förändringar sker och allt blir jobbigare.

Gillar inte att jag gått upp 6 kg, måste börja motionera igen och tänka lite på vad jag äter. Jag proppar i mig allt jag är sugen på, bara för att jag KAN äta det och behålla det. Jag äter så fort jag är sugen på en cigg för att stilla begäret. Måste sluta med det, har trots allt varit rökfri i snart 4 månader nu och nu ska det väl gå över...

Osammanhängande inlägg, ungefär allt man legat och funderat på hela natten. Nu sparkas det där inne igen, helt sjukt att det kan kännas så häftigt, men ändå så naturligt.

Jag var så nervös så jag var nära att spy när vi gick in på sjukhuset. De sista minuterna kunde jag knappt andas. Hon sa att jag såg blek ut. Men där var ett hjärta som slog så fint! Det häftigaste var när jag kände en spark och man kunde se det live inifrån magen :) Ungen gjorde kullerbyttor och vred på sig hela tiden så hon hade svårt att mäta hjärna och hjärta mm så jag fick ligga där lite extra lång tid och titta på lilla livet. Det var det häftigaste jag gjort, och nu kan jag andas ut. Det är alltså inte inbillning, utan sparkar jag har känt och det är definitivt någon som lever där inne. Jag är så lycklig. Jag är så glad! Tjohooo!

Kom på att det är exakt ett år sedan jag fick reda på att jag var med barn. Under ett helt år har mitt liv bara handlat om mina barn, och jag har inte fött ett enda. Kommer ihåg hur glad jag var för ett år sedan, hur jag såg hela mitt liv som en knut som knöt upp sig själv, som att allt skulle lösa sig. Sedan förlorade jag det, och mitt hjärta kommer aldrig någonsin läka helt och hållet. Trodde att jag också skulle stryka med, det gjorde för ont. I Oktober fick jag samma nyheter igen, vilket förmodligen räddade mig lite grann. Däremot med en helt annan känsla, oro, eftersom jag vet vad som kan hända. Har något hänt har jag en tendens att tänka att det kommer hända igen, eftersom det alltid gör det. Som när jag var 10 och åkte på en sån där madrass man åker när man vill att det ska gå riktigt snabbt i en pulkabacke, och jag bröt mitt högra nyckelben. Tre år senare vågade jag åka igen och då bröt jag mitt vänstra. Det gör ont att jag inte kan glädjas över detta så som jag vill.

Alltså har det senaste året varit det värsta som hänt mig, eftersom det man inte vet, lider man inte av och jag hade varit gladare idag. Eller nåt.

Hallå eller, jag förstår ingenting! Det finns ju flera olika hemsidor där man följer upp sin graviditet vecka för vecka. Det såt olika på alla sidor. På någon stod det att barnet väger 200 g och är 14 cm långt, på en annan att det väger 280 g och är 22 cm långt. Kan vara att de första mäter från huvud till stjärt och de andra från huvud till fot. Jag väljer att tro vad som står på landstingets hemsida, den är den min barnmorska har rekommenderat för att all information där är skriven av läkare. Man tror väl mest på läkare?

Vecka 19 nu, så har gått halvvägs eftersom man beräknas föda fr.om vecka 38. Önskar att det var tisdag, så jag skulle kunna veta hur det står till. Jag är så nervös, så jag vill bara ha det gjort.

Om exakt en vecka ska vi på ultraljud. Jag är så nervös att jag inte kan tänka klart. Det man inte vet lider man ju inte av. Jag vill inte gå dit och veta samma sak jag fick veta förra gången. Det är bättre att det är som nu, att jag går och inbillar mig att jag känner sparkar och att det faktiskt är någon levande därinne.

Jag köpte ett akvarium till min pojkvän i julklapp. Sedan skulle han få köpa fiskar och växter och annat. Kom på mig själv idag när han skulle till djuraffären när jag gav stränga order om vad för slags växter vi skulle ha. Vet inte varför, men så fort jag lägger lite ansvar på någon annan får jag lite lätt panik inombords, det slutar ofta med att jag tar tag i allt själv. Undrar nu varför man hela tiden måste ha kontroll själv över situationen, precis som att man inte litar på någon. Det är därför jag gillar att cykla överallt (jag har inte tagit körkort och skaffat bil...) Då har jag kontroll över vad jag gör. Nu när det är så svinigt, äckligt kallt måste jag likt förbannat ta bussen, sitter alltid längst fram och tittar överallt, vetandes att jag ändå inte kan göra något om en olycka skulle inträffa. Det är vidrigt.

Ganska lamt inlägg, men om jag funderar över saken är ni nog många som säkert är likadana. Vi som har / har haft ätstörningar, finns det ens några värre kontrollf-freaks?

Till er som tydligen undrar så nej, den här graviditeten var inte planerad, det var inte förra heller för den delen. Det var kaotiskt i början, jag skulle fått vara själv som det såg ut som. Det är inte så man vill ha det när man planerar att få barn. Och så dum är jag inte så jag skulle försöka bli gravid om inte min partner ville det. Det hände nära inpå den förra graviditeten, vilket är ganska logiskt som jag inte orkar skriva.

Vi har löst allt och min sambo är mer framåt än mig själv nu. Snackar namn, köper mammaböcker till mig, pratar om hur det kommer vara om några år. Mer än jag vågar.

Och det faktum att jag är ung visar bara hur fel syn folk i detta landet har på det hela. Så ung är jag inte, jag är 19, fyller 20 i år. Det faktum att vi båda har fasta inkomster och eget boende är det ingen som tänker på, bara att jag är tonåring. Om man har läst i min blogg förstår man att mitt liv är totalt meningslöst. Jag har ingenting jag känner att jag vill göra innan jag skaffar barn. Jag är mer mogen än de flesta i min ålder. Jag brukar ta hand om min 2 åriga syster, jag vet vad småbarn innebär. Jag kommer inte vara någon sämre mamma än någon annan. Jag har lärt mig att jag fungerar bäst om jag slutar tänka på mig själv och ligger min tid på andra, vilket gör mammajobbet ganska passande för mig.

Herrejävlar. Jag skäms. Jag har totalt missat den här! Som jag hoppas många förstått är akustiskt det bästa som finns, gör inget om man kan sjunga som Bruno också. Trodde han var en jobbig r n'b snubbe som alla andra idioter de spelar på radio nu. Men det här är pop när det är som bäst, album versionen är cp också. Toppen :)

Jag var trött och nyvaken. Höll på att skriva mitt riktiga namn och mailadress till flera kommentarer, haha. Inte för att någon skulle bry sig utom mig, men ändå. Skulle kanske inte bry mig så mycket om någon väldigt nära, typ min pojkvän eller föräldrar eller storasyster skulle få reda på den här bloggen, de vet nog det mesta ändå. Däremot om någon jag inte känner så väl helt plötsligt vet alla mina innersta tankar, fy fan.

Låg i natt och grät några timmar för jag inte kände något i magen.De säger att man ska känna livmodern nu under naveln men jag vet inte hur det ska kännas och fick för mig att där inte var något. Jag måste ha väckt något där inne när jag tryckte med fingrarna överallt. Det kan inte ha varit något annat, det plaskade runt och hade sig. Lugnade ner mig en aning.

Åkte hem till mamma efter jobbet och åt middag. Klagade på allt. Jag är trött och har ont. "ja, men du bestämmer inte över din kropp längre". Nej, just det. Det gör jag inte. Jag har gått upp kanske 4 kg totalt, men mina bröst har snart växt två storlekar. Sömnig, hungrig. Min hy är torr som en öken av den här jävla hormonskiten :P Jag 'r alltid törstig. Jag kissar en gång i timmen. Ingenting händer på grund av mig, utan på grund av graviditeten. Jag är borta.

Sedan fick jag tandvärk. Det är en visdomstand på väg. Fan vad glad jag blev. Jag finns! :P (känner mig helt dum i huvudet).

Pratade med min syster på andra sidan jorden. Grät av saknad. Man borde inte få dela en hel till två. Vi satt ihop. Sedan flyttade hon.

Ibland pirrar det till i magen, och när jag läser om det är det när ungen plaskar runt. Som en fisk i magen ungefär. Som en pirrande känsla i muttan när man åker karusell. Det är säkert bara inbillning. Men om två veckor vet jag.

Skönt att skriva av sig. Nu går jag och söver.