Tycker inte om nyår, och särskilt inte idag. Jag önskar jag kunde supa mig redlös, det saknar jag och det hade suttit fint idag. Önskar jag kunde röka för att fira denna tillställning. Önskar jag kunde kräkas upp all mat jag kommer äta i överflöd. Äsch. Tror jag stannar hemma i min ensamhet.

Nyårslöfte: Föda mitt barn levande, hehe...

Slå mig, ta sönder mig, döda mig. Jag kunde inte stå emot. Som en slags psykos. Jag ville så gärna. Jag ville vara jag. Var några sekunder av njutning värda vad jag nu har riskerat? Vad har jag gjort? Kanske inte är så farligt, fick inte ut så mycket. Men aldrig igen! I alla fall inte förrän i Juli, då det bara är min egen hälsa jag äventyrar. Men jag saknar det så. Min trygghet, mitt allt.

Hoppas vi klarar oss till mitten av Januari. Då ska jag få se om det lever. Om så är fallet, kanske jag kan slappna av och vara glad. Den här gången liknar sig inte alls som den förra. Då var jag glad och lycklig och förväntansfull. Nu är jag rädd och tillbakadragen. Jag vågar inte säga att jag mår bra, då kommer det gå åt helvete. Det är inte rättvist.

Hoppas ni haft en god jul vänner :)

Imorgon har jag gått så långt som jag gjorde förra gången. Det skulle bara vara min otur; få missfall på min födelsedag och julafton. Om jag klarar mig igenom morgondagen kanske jag kan slappna av en aning. Det kanske är min spärr jag måste förbi.

Alla börjar prata om året som gått, det börjar dra ihop sig. Hur det var det bästa i mångas liv. Min bästa vän fick sin första pojkvän, andra tog studenten och såg det som något stort. 2010 har varit det värsta som hänt mig, så nästa kanske blir mitt år?

Jag vill skära sönder all materia jag består av. Jag vill förblöda. När jag kände såhär kunde jag gå och ta 5 ipren och somna gott. Nu kan jag inte det, för jag har någon annans liv att tänka på. Jag ska sitta och genomlida paniken.

Och ingen verkar lyfta blicken. Vet inte vad det ska krävas från mig för att få ett besök, eller för all del ett telefonsamtal från någon i min familj. Jag har inte heller tid att träffas, men på något sätt hittar jag tid och åker och hälsar på någon. Inte ett telefonsamtal från någon som undrar hur jag mår. Är det ingen som förstår hur illa jag mår av det här? Hur rädd jag är? Var de inte med i våras?

Jag sa detta till mamma, och nu har jag en känsla av att jag inte kommer prata med henne på ett tag.

Jag gör ingenting fel, likt förbannat faller jag tillbaka till det här paniktillståndet over and over. Jag vill tillåta mig själv tänka att jag inte orkar leva mer, men hur ska jag då finnas där för mitt barn? Jag måste leva tills jag dör av naturliga orsaker nu, och det känns för långt fram.

---

Update:

Jag la märke till att min blogg fyllde två år igår. Det gör ont att det inte har skett någon förbättring i mitt liv.

Vi lever ännu. Hoppas jag. Jag är så rädd. Jag vågar inte tänka någonting som har med min graviditet att göra, och definitivt inte prata om det. Där jag är nu var jag när mitt barn dog i magen förra gången. Sedan låg det kvar i lite över en månad, dött. Utan att jag kände ett skit. Så vad jag vet nu är att det lika gärna kan vara dött just nu också. Jag tjatar på dem att jag vill göra ett ultraljud för att kolla så allt är ok, men det vill de inte. Jag ska gå och vänta i 5 veckor innan jag kan få se om det lever eller inte. Jag funderar nästan på om jag ska fejka att jag har ont så de måste ta in mig och kolla.

Gå på nålar är ingenting för mig just nu. Snart får jag ett nervöst sammanbrott av att inte veta.