Jag känner igen smärtan och det gör alldeles för ont för att det ska vara normalt. Bara för det inte blöder får jag inte komma in på en undersökning, jag ska tydligen avvakta och se...? Helvetes jävla skit också.

Jag är så rädd.

Åh. Gud. Jag orkar ingenting. Jag sover och äter. Men illamåendet verkar snart vara över. Ingen verkar ha mått såhär dåligt, folk blir förvånade när jag säger att jag är trött. Jag är nog en av de få som är allergiska mot sin egen graviditet.

Tänkte först göra slut med min pojkvän och han verkade inte ha någonting emot det. Sedan kom jag på att jag älskar honom, och att jag bara inte kan ge upp allt om det skiter sig. Nu ska vi åka till hans föräldrar över helgen, där är jag alltid mer kär i honom. Jag hoppas jag kan lösa det här.

En god nyhet är att jag åt en hel påse ostbågar igår. Utan att tänka innan och utan att må dåligt över det efter. Jag tror jag är frisk. Och nu blev jag tårögd :)

Nej, ännu inget missfall. Om två veckor borde man kunna slappna av, det gör alla. Ingen får missfall efter 12e veckan, utom jag, som fick det i vecka 17. Då säger de att efter vecka 22 är chanserna höga för ungen att överleva. Men Lilly Allen fick just missfall i 6e månaden. Mamma har en kompis där ungen dog när den skulle födas.

Alltså, 10 veckor fram och ännu ingen missfall för min del. Men vänta bara.

Helvete.

Jag önskar så innerligt att jag var tre veckor fram i tiden, då illamåendet förhoppningsvis har avtagit. Det här är fan i mig hemskt.

Kollade på EMA, jublade inombords när Gaga vann, dog utom och inombords när Muse förlorade, blev förbannad när Justin Bieber vann, sedan kom jag på mig själv nynnandes på hans låt. Jag är för hemsk. Men jag skyller allt på mina hormoners obalans. Däribland min mer och mer dåliga hy samt håravfallet utan dess like, jag får rensa borsten efter varje drag, helvete.

Känner mig irriterad på härmapor, men glad att någon tydligen ser upp till mig. Känner mig trött på folk som dömer mig, men jag är bra som inte gör samma sak tillbaka. Känner mig ensam utan pojkvän, men helt ensam är jag nog inte om jag känner efter i magen. Känner mig falsk av mitt beteende, men jag kan säkert bli skådespelerska pga detta. Känner mig illamående, men med tanke på varför gör det mig inte så mycket.

Jo, man kan nog vända väldigt många känslor till positiva trots allt...

Illamående utan dess like. Jag måste vara stark ändå. Sitter och väger mellan att gå och kräkas eller inte, men jag vet att jag inte kommer göra det. Victory!

Nu har jag gått upp 5 kg. På 4 veckor. Alla som snackar om att bulimi inte gör något för kroppen, att all näring redan tas upp så det kan kvitta om man spyr upp det, de har fel. Jag äter likadant och har gått upp endast sedan jag slutade spy. Den smällen får jag ta, men med tanke på att jag inte var smal innan, kommer jag bokstavligen bli fet nu.

Har fått låna en träningscykel av mormor. Måste gå ut och röra på mig. Jag kan inte äta mindre. Jag äter som en normal person och det som behövs för att det lilla livet inuti mig ska växa, annars vet jag ju hur det går, och jag är hellre tjock än att få uppleva det igen.