Godmorgon. Eller god lunch. Men jag äter ju inte lunch längre.
Men igår var det fail för min del, som jag antog att det skulle bli någongång snart. Jag tyckte jag klarat mig bra under dagen, men helt plötsligt börjar det klia i hela kroppen och huvudet börjar pulsera. Jag kände mig tom och jag kände mig ensam. Tårarna började rinna, men så fort jag märkte vad jag tänkte på fokserade jag istället på att tänka på något helt annat. "ät inte, ÄT INTE!". Men klart som fan att jag åt. Jag åt så mycket och så snabbt att min kropp började hulka av sig själv. Och sedan in och kräkas ut mina inälvor, nästan. Jag fick upp allt på 5 min, men jag fortsatte trycka fingrarna i halsen i ytterliggare en timme.

Jag lyckades i alla fall. För tanken med det hela var att hålla tankarna borta från det. Men jag vet inte hur det kommer gå för jag vill bara dränka mig själv i tårar. Usch, mitt hjärta slår snabbare nu, bara när jag skriver om det. Jag vill omfamna allt som är ont och förgöra mig själv i det, idag vill jag bara försvinna.

Idag blev ett paket cocktailtomater på stranden. Det får räcka nu. Förutom sodastreamvatten i massor :)

Känns som jag kommer köra en grönsak om dagen. Höhö

Sitter och knaprar på en gurka. När man levt på vanlig mat och ätit vad man vill för att sedan bara kräkas upp det är dethär så jävla smaklöst och tråkigt så jesus gråter. Däremot har jag absolut inga problem med hungern såhär efter 3 dagar. Visst, det värkte lite i början i magen, men nu mår den bra, förutom att den inte tycker om gurka.

Tänkte sticka ut på en PW, men det är så jävla freakkin' varmt ute = förlora mer vätska = dricka mer = utvidga magsäcken = mer hungrig = äta mer!
Fan vad långsökt jag är, nu sticker jag ut i alla fall!

Midsommar är över. Och jag har nästan klarat mig bort från mat vilketbrukar vara omöjligt vid dessa högtider. Åt ytterst lite omelett på förmiddagen. Sedan har jag bara druckit kaffe. Jobbade. Åkte hem till pappa där de grillade. Jag körde på denklassiska stoppa in mat i munnen och spotta ut det i servett och gömma någonstans. Men har druckit en hel del vin. Fylla och sömn är det enda som hjälper mot ångest, det må jag säga. Börjar bli nykter nu, och om några timmar ska jag upp och jobba.

Glad midsommar på er, även om den är slut.

Innan lagade jag mat. Åt som fan eftersom jag planerade att spy. Och vet ni? precis när jag gick in i badrummet pliongar det på dörren och där står hela tjocka släkten som vill hälsa glad midsommar eftersom de ska åka iväg. Det är så jävla typiskt :P Som tur var så gick de efter 15 min, jag spelade lite off, vilket alltid är jobbigt då folk brukar tro att jag inte vill vistas med dem, när jag egentligen har panik inombords och måste få ut det. Vet inte om de nu trodde att jag var ledsen ist. Skit.

Där ser ni. Kräkas medför ingenting bra!

Nu ska jag ut och rööööka

det är en miljon grader ute men jag vägrar gå ut till stranden och visa denna äckliga kroppen. Jag var på media markt innan och köpte en mixer, en mackgrill och en elvisp. Alltså! Bara en massa redskap som har med mat att göra, så att jag kan äta massa blä! Jag ska ju inte äta, och när man hetsar orkar man ju fan inte stå och göra mackor i grillen!? Nej, då ska det gå snabbt.

Jag är patetisk.

En svensk rubrik, hehe.

Jag var ute igår. Det bara slog mig att jag var tvungen. Men ni förstår nog varför jag inte tycker om födelsedagar. Men jag får låtsas att jag gör det, och jag är så jävla bra på att låtsas inför andra. Jag är så jävla falsk men jag verkar så jävla äkta. Jag har byggt upp en karaktär som har en hel annan personlighet än jag själv egentligen. Jag går in i en annan person när någon människa är i närheten. Jag lånar någon annans liv.

Jag undrar just när dagen kommer då man kan visa sig fullt ut till någon. Fyfan. Jag fick gåshud nu när jag tänkte på det. hehe not so.



Man ger sig inte på kent! men detta var en fin version, om man låtsas att det inte är dem som har gjort den från börjar dvs :)

Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så

Åååå-ångest!
ska jag ge mig ut och träffa folk ikv eller ska jag gå och dra täcket över huvudet som jag brukar?

Skulle vara kul om man daterat varje gång man spytt. Så man kunde räkna ut hur mycket tid av sitt liv man slösat bort på att kräkas. Fast å andra sidan, kräkas ÄR mitt liv. Så jag borde plussa ihop hur mycket tid jag lagt ner på skitsaker istället för att kräkas upp det jag ätit!!!

Jag har den där bilden på näthinnan hela tiden. Ultraljud. Där ligger han. Väldigt liten. Armar, ben, huvud, näsa och mun har utvecklats sedan jag senast såg honom. Då var det bara en liten prick. Han ligger på rygg, längst ner. Helt stilla. Jag höll andan i minuter för att kunna skåda minsta lilla rörelse. Men ingenting. Sedan är det svart.

Jag bryr mig inte om något. Jag vill bara se honom, hålla om honom, jag fick aldrig göra det.

Det var nyss någonting som knäckte till inuti magen på mig, edan började jag kallsvettas och blev yr. VAD FAN!?

Nu åker jag bort i två dagar och firar min pojkväns student. Lite surt att man aldrig fick göra det själv, kunna springa ut... Men vafan, vad är det man missar egentligen? Har bara fått en timmes sömn inatt, det blev som väntat. Hatar att sömnlösheten förstör allting. Jag orkar ingenting, vill bara sova. Men när man kan så kan man inte, för jag tänker. Och jag drömmer om dig, att jag hade dig.

Nej, nu peace-ar jag out. Puss

I need my-yy medicine
and the cure ain't Aspirin

Nu får jag sluta med denhär jävla deppigheten. Innan folk börjar undra varför man ska vara så märkvärdig och dramaqueen. Men jag är inte märkvärdig eller dramaqueen, jag är bara inte som alla andra. Vilket, tro mig, jag önskar att jag hade varit. För att jag grubblar så mycket på allt gör att jag vet mer än andra. Och jag tror på detdär citatet: "det man inte vet, lider man inte av.."

Måste fan komma igång igen, få lite glädje, inte fejkad glädje som man klistrar på sig så fort man inte är ensam. Utan en sån sak som att börja glädjas över det jag har. Jag funderar på det ibland, men så mycket har jag nog inte.

Och nu fick jag precis ett meddelande med frågan "varför skiter du i mig?" Jo, här ska du få ett utförligt svar:

1. Jag har ett jobb att sköta, går inte runt och ränner hela dagarna
2. Jag har minsann aldrig hört MIN telefon ringa eller pipa för den delen heller
3. Vilket du borde veta, har jag en tendens att dra mig undan folk när jag är zombie i huvudet, och med tanke på vad som hänt de senaste 2 månaderna borde du som "känner mig" förstå att jag just nu är jävligt zombie.
4. Jag får inte ut någonting av att sitta och lyssna på när folk berättar att de är lite ostabila med sina pojk/flickvänner och hur jävla jobbigt det är och "jag är så jävla tjock-snacket", utan att under en hel dag få höra ett "hur är det med dig, förresten?" Det gör för ont i mig att ni kan sitta och klaga på små skitsaker och få mig att känna mig ännu mer ensam, känna tomrummet i mig expandera när jag gett mig fan på att "idag ska jag träffa någon!", för att senare ligga och skaka, gråta, skära mig och kräkas. Jag har inte råd med det, jag har inte så mycket krafter kvar.

Dethär med födelsedagar borde försvinna. Varför ska jag vara glad för någon annans skull att de fyller år och "det är din dag idag", när folk blir besvikna för de inte fick precis allt de ville och tjurar över det ett halvår efteråt. Eller den fula "åååååh jag ska jobba i 4 h på min födelsedag, faaan vad jag är förbannad". Vad vill de jag ska säga? "men gud, stackars dig...". Eh nej. För det första var det ingen som kom ihåg min födelsedag, jag fick inte ett enda litet grattis-sms eller meddelande på facebook. För det andra låg jag på sjukhuset och förlöste mitt döda barn när jag fyllde år. För det tredje var det ingen som kom på min födelsedagsfest jag hade ett tag efter jag har frisknat till.
När jag berättade det för denna person som ska jobba på sin egen dag fick jag bara ett "ojdå".

Folk ser bara sig själva. Och jag tycker att om man kan tycka synd om sig själv över en sådan sak som en födelsedag som inte innebär att du är i paradiset i några timmar, ja då har jag rätt att tycka lite synd om mig själv för en gångs skull. Go with the flow, så att säga.

Åt helvete med dig och ditt jävla skitsnack.

Och för att svara på din åsikt. Nja, jag har nog väldigt mycket dödslängtan i mig. Men det sista och slutgiltiga steget vågar jag i mitt undermedvetna inte ta än, då jag förmodligen väntar på en sista gnista hopp, det känns inte verkligt än att hela mitt liv har tagit slut så snabbt. Men det känns ännu mer avlägset med sådana påhopp.

Såhär fel blir det när man börjar berätta för folk. JAG ÄR ARG!
(men det är ju i alla fall något annat än zombie, som jag utvecklat de sista veckorna)

Usch, nu är det ljust ute och jag har inte fått en blund ännu. För några timmar sedan satt jag och skakade, fick ingen luft, men det kom inga tårar. Jag var väl inte ens rädd.

Äsch. Jag har haft twilight-marathon inatt. Nu sitter jag och missbrukar partymusik och är så sup-sugen att jag vill springa till närmsta krog i min P.J. Och det går mig på nerverna, men jag måste helt enkelt acceptera att Telephone är den bästa partylåten ever. Hittade en häftig cover på youtube :)

Just a second,
It's my favorite song they're gonna play,
And I cannot text you with a drink in my hand, eh

Nej. Det är INTE mitt fel! Jag har INTE gjort något fel.
Men jag svär, jag gjorde något fel. Jag rökte litegrann innan jag bestämde mig för att behålla honom. Jag söp mig redlös en gång innan jag visste om honom. Jag sov på mage som kanske klämde ihjäl honom.
FAAAAN FÖR MIG!!!