Igår vågade jag köpa mitt första baby plagg. Min vän köpte en skallra till. Och helt plötsligt blev det hela ännu mera verkligt. Jag har lekt med den lille i magen i säkert en halvtimme nu. Jag trycker på magen där den ligger, den sparkar tillbaka. Den blir starkare efter varje vecka och jag tappar andan lite varje gång den får in en spark mot revbenen. Jag har bett den flera gånger om den kunde skynda på utvecklingen ännu mer så jag kan få träffa den snart. Det är bara två månader kvar men jag orkar inte vänta så länge. ÅÅÅÅH!

Vill inte sova. Jag fasar så för denna dagen. Om jag visste hur många gånger jag gått igenom denna dagen för ett år sedan i detalj. Nej, jag ska inte leva i det förflutna. Men idag vill jag bara ligga och gråta över vad som hände och dö litegrann.

Jag undrar vad som ska hända när jag fött mitt barn och slutat amma. Det är strängt förbjudet att banta när man ammar, då frigörs det gifter från kroppen som i sin tur rinner ut i bröstmjölken. Men efteråt då? har väldigt svårt att tro att jag bara kommer acceptera min storlek. Jag har tänkt först att jag ska träna för att hålla igång så att jag vill hålla mig hälsosam och därför inte börjar svälta eller något. Men träning för mig är kaloriräkning och om jag tänker på hur mycket jag förbränner blir det så att jag tänker på hur mycket jag stoppat i mig vilket alltid blir en chock och ett beroende att jag måste bränna mer än fått i mig. Och jag kan inte bara börja äta nyttigt för det håller aldrig och det leder ALLTID till att jag hetsar i mig massa onyttigt tillslut.

Kollade på MTV's nya serie; "I used to be fat" innan idag. Jag fick sådant sug efter att bara sluta äta och få glädjerus av att vikten rasar. Det får aldrig hända igen. Jag vill bara ge mig själv en örfil och säga att jag ska sluta tänka och oroa mig så mycket.

Jag är nog bara allmänt orolig och nedstämd. I övermorgon fyller jag 20 och det är exakt ett år sedan jag förlorade mitt barn. Skulle vara höjden av typiskt att det händer igen.