Ronja sover. Jag gråter. Jag vet inte vad som händer med mig? Jag har en så vacker dotter och en sambo jag är kär i och vi har det bra och allt men jag har ett tomrum inom mig som börjat komma tillbaka mer och mer? Jag förstår inte? Min kärlek till min flicka är mycket mycket mycket mer än tillräcklig för en anledning att vilja leva men jag har fortfarande en tanke som ligger kvar långt bak som får mig att undra om det här är allt? Och givetvis utvecklas det till "om jag är smalare så blir jag ännu lyckligare". Varför!? När i helvete ska dessa jävla tankar försvinna!? Jag är så trött på att relatera lycka med smalhet! ÅÅÅÅÅH!

Det är tydligen lättare än jag trodde att falla tillbaka i gamla mönster. Den senaste månaden har jag varit så sönderstressad och nedstämd att jag börjat undra hur det egentligen står till. Grälade med barnafadern innan, kommer på mig själv med att sitta ute på balkongen med en cigg och känna mig mest värdelös i universum, att ingenting alls har förändrats. Men det har det, men det är väldigt stora problem att handskas med nu för tiden vilket gör en lite överväldigad ibland och det är lätt att känna att man inte räcker till.