Jag tycker inte om min blogg. Bara för den talar om vem jag egentligen är, den talar om hur jag egentligen mår.

Jag tycker inte om att spy längre, helt plötsligt vände min hjärna på sig. Jag känner mig inte hemma längre när jag spyr. Jag tycker inte om ansträngningen. Jag tycker inte om att flera dagarförstörs. Jag tycker inte om kramperna och smärtan, förstoppningar. Jag tycker det smakar bedrövligt.

Därför har jag inte kräkts på jag vet inte hur länge, 3-4 dagar! Men jag är så tjock så jag knappt kommer i mina kläder. Men jag ska nog fixa det här.

Mat och skit tar inte upp lika mycket av min tid. Istället för grubblandet på mat går jag och funderar huruvida jag ska försöka fortsätta leva.

Jag hoppas att ingen anhörig läser denna bloggen. Det är inte rättvist när man bildligt svävar mellan liv och död.

jag påminns alltid om skit när jag loggar in här. Därför undviker jag det så mycket som möjligt :P

Igår slog det mig att jag tror jag börjar bli bättre med maten. Att jag faktiskt äter riktiga mål mat varje dag, inte så lockad att spy. Om jag håller mig på samma vikt jag har nu med mat och motion så kanske jag kan nöja mig för ett tag tills nästa utbryt kommer.

Istället gråter jag mig till sömns varje kväll, får grava panikattacker, skär mig. Det är så, matproblem eller psykproblemför mig. Det värsta är att jag trodde jag hade kommit ifrån detdär med att dölja sånt som händer för min familj, med likt förbannat kväver jag mina skrik mitt i natten genom att bita hål i armen :P

Jag har övat på självmordsbrev tre nätter i rad, under konstant gråt, gråt av lättnad, gråt av besvikelse.

Igår var jag ute och söp, en bekant berättade att hon håller på att utveckla bulimi. Jag tänkte "skitsamma om alla får veta", förklarade hur hennes liv kommer bli från och med nu om hon inte slutar på dirren. Hon bröt ihop när jag berättade om att man förmodligen kommer vilja begå självmord endast pga de jävla smärtor och kramper man får ständigt i magen.
Och så klart samlades det flera människor runtom henne som skulle trösta, gav mig illa blickar och gick iväg med henne.
Mina tankar just nu är: var var alla dom när jag utvecklade äs? Det kan väl inte bara bero på att jag inte gillar att öppna mig offentligt? Är det inte någon som har fattat? Isf kan jag lika gärna flytta till hollywood och vinna en oscar för världens bästa skådespelerska?
Men jag tror inte att det är så. det är det andra alternativet. Och jag är inte förvånad. För varför i helvete skulle någon lägga energi på ett äckel som mig?

Jag pratade med min andra kompis sen. Han sa att "du är ju mycket starkare än hon, ditt fall är ju inte lika allvarligt..."

Jag kan gå och skära av mig handlederna och blöda ihjäl just nu bara för att bevisa att han hade fel, men det tänker jag inte. Jag är ingen drama-queen. Det blir bäst om jag försvinner så odramatiskt som möjligt, jag vill aldrig orsaka någon smärta.

Nu ska jag skynda mig så jag hinner med bussen så jag kan spendera helgen hos min pojkvän :)