Jag har övat på självmordsbrev tre nätter i rad, under konstant gråt, gråt av lättnad, gråt av besvikelse.

Igår var jag ute och söp, en bekant berättade att hon håller på att utveckla bulimi. Jag tänkte "skitsamma om alla får veta", förklarade hur hennes liv kommer bli från och med nu om hon inte slutar på dirren. Hon bröt ihop när jag berättade om att man förmodligen kommer vilja begå självmord endast pga de jävla smärtor och kramper man får ständigt i magen.
Och så klart samlades det flera människor runtom henne som skulle trösta, gav mig illa blickar och gick iväg med henne.
Mina tankar just nu är: var var alla dom när jag utvecklade äs? Det kan väl inte bara bero på att jag inte gillar att öppna mig offentligt? Är det inte någon som har fattat? Isf kan jag lika gärna flytta till hollywood och vinna en oscar för världens bästa skådespelerska?
Men jag tror inte att det är så. det är det andra alternativet. Och jag är inte förvånad. För varför i helvete skulle någon lägga energi på ett äckel som mig?

Jag pratade med min andra kompis sen. Han sa att "du är ju mycket starkare än hon, ditt fall är ju inte lika allvarligt..."

Jag kan gå och skära av mig handlederna och blöda ihjäl just nu bara för att bevisa att han hade fel, men det tänker jag inte. Jag är ingen drama-queen. Det blir bäst om jag försvinner så odramatiskt som möjligt, jag vill aldrig orsaka någon smärta.

Nu ska jag skynda mig så jag hinner med bussen så jag kan spendera helgen hos min pojkvän :)