Jag tycker inte om min blogg. Bara för den talar om vem jag egentligen är, den talar om hur jag egentligen mår.

Jag tycker inte om att spy längre, helt plötsligt vände min hjärna på sig. Jag känner mig inte hemma längre när jag spyr. Jag tycker inte om ansträngningen. Jag tycker inte om att flera dagarförstörs. Jag tycker inte om kramperna och smärtan, förstoppningar. Jag tycker det smakar bedrövligt.

Därför har jag inte kräkts på jag vet inte hur länge, 3-4 dagar! Men jag är så tjock så jag knappt kommer i mina kläder. Men jag ska nog fixa det här.

Mat och skit tar inte upp lika mycket av min tid. Istället för grubblandet på mat går jag och funderar huruvida jag ska försöka fortsätta leva.

Jag hoppas att ingen anhörig läser denna bloggen. Det är inte rättvist när man bildligt svävar mellan liv och död.