En stort hål och en rullande boll av ångest finns i mig nästan ständigt. Jag är inte värd ett skit. Ingenting spelar någon roll. Det enda jag bryr mig om är att min dotter mår bra. Har däremot fått för mig att hon skulle få ett bättre liv utan mig. Jag som bara gråter. Kan inte skaka av mig känslan. Allting har kommit tillbaka. Det bara sköljde över mig. Det som har funnits hos mig så länge jag kan minnas. Faktumet att jag är värdelös. Det skulle vara så skönt att bara få dö. Jag hatar mig så mycket. Jag borde aldrig ha funnits. Jag vill verkligen inte finnas.
Varför varför varför i helvete kan detta inte försvinna!? Jag orkar inte.

Jag tänker inte ta mitt liv. Hon ska inte behöva växa upp och undra varför, hon ska aldrig behöva må så här. Hon ska alltid känna sig älskad. Min skatt. Jag måste försöka få hjälp och inbilla mig att det hjälper. Jag älskar dig, mitt barn! Av hela mitt trasiga hjärta!