Usch! Jag känner att jag i en spiral neråt. Mår verkligen skit och nu hade man mest önskat att någon kunde avlasta mig min dotter och pojkvän ett par dagar så jag får skrika, slå och skada mig själv. Spy, gråta och skära mig tills jag svimmar. Utan anledning? Varför i helvete måste det fortfarande vara så, att jag bara känner mig hel och som mig själv när jag plågar min kropp? Små panikattacker kommer varje dag. Jag har ont i bröstet. Borde kanske ta kontakt med en läkare för att få atarax utskrivet igen? Psykologer har jag haft min del av förr, det funkar inte.

Ligger sömnlös. Två år sedan idag som mitt graviditetstest visade plus. Jag blev lite chockad, men visste alltid innerst inne vad jag ville, och jag var så glad. För två år sedan blev faktumet att jag skulle bli en mamma verklighet. Jag såg äntligen en utväg från min depression. Och fyra månader senare dog han, eller han hade varit död ett tag i magen. På min födelsedag försvann han ur min kropp. Jag tror inte på änglar eller ett liv efter döden, så jag kan inte kalla honom min ängel. Men jag önskar så innerligt att jag har fel, så att vi en gång kan träffas. Det är vad som gör ondast i världen, att jag ibland vill skrika att jag saknar honom, men det kan jag inte för jag fick aldrig träffa honom. Han fick aldrig leva.

I denna förvirrande värld hade min dotter inte funnits om inte han hade dött. Så jag skulle aldrig kunna önska honom tillbaka livet. Hon är och kommer alltid förbli mitt hjärta. En sådan djup och varm kärlek kommer alltid få mig att kämpa, allt är för hennes skull.

Om man trodde på ödet, skulle det tolkas som att han dog för att hon skulle få leva, eller att han skulle dött oavsett och att hon kom för att rädda mig från att dö av sorg?

Om jag kunde bestämma världens regler hade de båda två legat och snarkat och pruttat i sängen intill. En liten bit av mitt hjärta kommer nog aldrig att läka ihop. Han fattas mig. Men jag kommer att leva ändå!

Två år sedan.

Den här hänger över min säng. Mest för att jag ska påminna mig själv när jag tycker att allt känns hopplöst att min flicka förtjänar det bästa, då blir jag stark igen :) Och att jag vill få teckningar och diverse pysselsaker från henne när hon blir större som det ska stå "till världens bästa mamma" på, haha. Men det är konstigt hur mycket man kan ta åt sig av andras kommentarer och skitsnack. Hur lätt man börjar tänka att man är världens sämsta förälder för man inte gör allt precis som alla andra vill. Det är min mardröm - att vara en dålig mamma. Visst är man mer säker på sin sak nu än i början, och jag vet att jag är det bästa för henne, men jag är fortfarande så himla känslig. Idag blir hon i alla fall 7 månader! Helt ofattbart... Jag önskar ni kunde få se henne!