Vecka 37 nu, 4 veckor kvar. Jag tänker hela tiden att det kommer gå bra, allt kommer gå som det ska. Sedan minns jag att jag faktiskt hade ett helvetes missfall som inte alls gick som det skulle. Jag kan inte föreställa mig världen om en månad utan min bebbe, den är så underbar där den ligger där inne och boxas. På ett sätt har jag lärt känna den, och tanken på att inte få träffa den smärtar mig något så oerhört. Jag ber den att snälla, snälla, må bra. Men det känns som att ju närmare jag kommer förlossningen, desto mer verklig blir känslan att jag faktiskt kan förlora en till. Jag förtjänar inte det och min älskling där inne förtjänar att leva. Vi får se, men att gå på spänn hela tiden kan inte vara nyttigt för någon. Om en vecka blir jag mammaledig, då kanske jag kan slappna av.