Satt och funderade på hur allt ligger till. Och kommer hela tiden fram till hur bra jag mår. Hur glad jag blir när jag tänker på min lille därinne. När jag ser hur den rör sig. När jag tänker framåt. Det kommer bli otroligt tufft, men jag kommer aldrig må så dåligt som jag har gjort, sålänge jag har min älskling kommer jag aldrig kunna känna av det där tomrummet som plågat mig i så många år, så länge jag kan minnas. Det kommer inte att exister jämfört med innan. Pga detta tror jag visst att jag kommer bli en kick ass morsa. Om jag är lycklig är jag säker på att jag kan uträtta så mycket bra saker för mitt barn. Allt annat är småskit, bara man mår bra.

Det är konstigt, hur dåligt man mår fysiskt när man är gravid. Ingenting är som det ska. Samtidigt hr jag aldrig mått bättre tror jag. Och det bevisar att de riktigt äkta lyckliga stunderna väger upp de jobbiga :) Det är alla hormoner som talar nu säkert. Är inte likt mig att gå och le för mig själv hela dagarna :)