Kom på att det är exakt ett år sedan jag fick reda på att jag var med barn. Under ett helt år har mitt liv bara handlat om mina barn, och jag har inte fött ett enda. Kommer ihåg hur glad jag var för ett år sedan, hur jag såg hela mitt liv som en knut som knöt upp sig själv, som att allt skulle lösa sig. Sedan förlorade jag det, och mitt hjärta kommer aldrig någonsin läka helt och hållet. Trodde att jag också skulle stryka med, det gjorde för ont. I Oktober fick jag samma nyheter igen, vilket förmodligen räddade mig lite grann. Däremot med en helt annan känsla, oro, eftersom jag vet vad som kan hända. Har något hänt har jag en tendens att tänka att det kommer hända igen, eftersom det alltid gör det. Som när jag var 10 och åkte på en sån där madrass man åker när man vill att det ska gå riktigt snabbt i en pulkabacke, och jag bröt mitt högra nyckelben. Tre år senare vågade jag åka igen och då bröt jag mitt vänstra. Det gör ont att jag inte kan glädjas över detta så som jag vill.

Alltså har det senaste året varit det värsta som hänt mig, eftersom det man inte vet, lider man inte av och jag hade varit gladare idag. Eller nåt.