Önskar nu mer än någonsin att jag aldrig isolerat mig från mitt sociala liv när jag var väldigt liten. Jag önskar nu att jag hade vänner, att jag hade ett liv utanför mig själv. Jag har några vänner, det är mer att jag önskar att jag aldrig hade slutit mina tankar och aldrig pratade med någon.
Det hade varit så mycket enklare nu. Nu hade jag behövt ringa någon, bestämt en träff och talat ut. Jag önskar att jag kunde gråta inför andra, jag hade verkligen behövt en axel nu. Inte i form av någon random psykolog, inte i form av en orolig förälder. Utan en vän, som bryr sig men inte så mycket att man måste oroa sig för deras känslor.
Situationen är så sjuk.