Mon coeur qui bat...
Men jag förstår ändå inte? Förra gången var det ju så enkelt att sluta bry sig? Varför fortsätter jag bara tänka på dethär som något illa? Ingen verkar glad över det, ingen har gett sitt stöd. Jag är nog ensam med det här. Och jag är för svag.
(Och magen är öm och svullen och brösten värker och jag är cp-trött och sover 15h/dygnet och jag mår illa av allt jag äter. En kram skulle inte sitta fel, tack)
kramar om
Hej! Vet inte hur jag kom in på din blogg, men har läst väldigt många av dina inlägg. Läste att du varit gravid, och att du fick missfall? Om jag inte förstått det hela fel. Jag har själv varit med om samma sak.. Det är så otroligt hemskt, det går inte beskriva med ord.
Men Du, ge inte upp! Fortsätt kämpa även om allt känns precis jävla meningslöst. Någon gång, kommer du ut ur det mörka, och någon gång kommer du få chansen att uppleva dendär lyckan man känner när man får reda på att man är gravid.
Kämpekramar!
Åh, kram. Jag sover också för mycket, nästan 14 timmar. Kanske har det något gott syfte trots allt..
Jag känner inte dig alls och klickade mig in på din blogg någonstans ifrån. Men jag fick en impuls att skriva till dig. Kanske för att jag känner igen mig i dina ord och tankar.
Det här låter nog jätte konstigt, men behöver du någon att ordbajsa med eller något så, ja, vi kan snacka.
Ta hand om dig! Håller alla tummar