Mitt liv faller samman samtidigt som det lappas ihop. Det är väl så? Får man någonting förlorar man någonting annat. Jag har inga mål med mitt liv, jag har inga planer. Allting är så patetiskt meningslöst för mig. Men inte för honom. Han vill uppnå och se saker.
Om han vill se dethär som ett misstag, som någonting fel och som någonting som är mitt fel, då vet jag inte om jag känner människan jag delat mitt liv med i snart 1½ år. Det finns inget värre än människor som inte tar sitt ansvar.

Jag vet inte om jag kan vara så glad över dethär. Jag vet ju vad som kommer hända, precis som det gjorde förra gången. Tanken på att jag måste vara med om det själv när det händer gör det svårt att andas. Jag har fastnat i bulimi igen och jag kan inte ta mig ur. Jag har inte kräks sedan i förrgår och nu mår jag rent ut sagt skit. Jag vill verkligen inte bli fet.
I grund och botten kan jag inte vara lycklig över dethär eftersom jag är ett sådant känslomässigt vrak. Mitt liv är för mosat och sammanrasat sedan förra gången. Jag tror aldrig jag kommer komma tillbaka igen. Jag kan inte vara glad av den anledningen att om det ändå fungerar denna gången kommer jag vara så jävla usel. Men det som smärtar mig mest är att jag ens kan tänka tanken på att fundera över mina alternativ.