Den senaste veckan har jag varit mer frånvarande än vanligt. Det går inte tänka klart och det enda man känner är hur det ilar i bröstkorgen och det farande, stora och tomma hålet i magen. Jag har sovit i soffan hela veckan och så fort min pojkvän rör vid mig går jag och sätter mig någon annanstans i lägenheten. När han tilltalar mig svarar jag på ett irreterat och bitchigt sätt.
Jag orkar inte gå ut och röra mig för att må bättre, hjärnan hänger inte med kroppen denna gången. Jag orkar inte äta i risk att må ännu sämre. Jag önskar att han bara kunde dra härifrån i bara några minuter så jag kan få skrika och skära mig ifred. Men han har inte lämnat min sida sedan i torsdags. Och det börjar gå åt helvete nu.