Nu får jag sluta med denhär jävla deppigheten. Innan folk börjar undra varför man ska vara så märkvärdig och dramaqueen. Men jag är inte märkvärdig eller dramaqueen, jag är bara inte som alla andra. Vilket, tro mig, jag önskar att jag hade varit. För att jag grubblar så mycket på allt gör att jag vet mer än andra. Och jag tror på detdär citatet: "det man inte vet, lider man inte av.."

Måste fan komma igång igen, få lite glädje, inte fejkad glädje som man klistrar på sig så fort man inte är ensam. Utan en sån sak som att börja glädjas över det jag har. Jag funderar på det ibland, men så mycket har jag nog inte.