To know me as hardly golden...

Jag är stor och tjock och fet. Jag äter massa onyttigt för att intala mig själv: "jag är INTE ätstörd längre", man tror på det, men det undermedvetna har aldrig fel. Jag vet innerst inne att jag är ätstörd, scarred for life, men för tillfället är jag en ätande ätstörd, ungefär som en nykter alkoholist. Men som dom säger, "once an addict...".

Så idag när jag stod med huvudet över toaletten och fingrarna i halsen, när jag stod på min hemarena, undrade jag mellan kväljningarna varför jag låtsas att gilla min runda kropp, varför jag påstår att jag vill ha kvar den som den är. Jag kan bara tänka på en sak, det som jag tänker på hela tiden nu för tiden (tiden tiden tiden :P). För jag vet att när jag börjar banta och kräkas på heltid igen så kommer min mens att försvinna direkt, det gör den alltid. Och då kommer jag verkligen ha förlorat min chans.

När jag accepterar (jag har ännu ej gjort det, vägrar fortfarande tro på det) att jag inte kommer få barn, försvinner också min chans att få det igen. Så jag vet inte vad som är sämst. Att förbli som en zombie i huvudet pga sorg och hoppas att jag ska bli räddad av ett barn i magen igen (och ha en väldigt äcklig kropp under tiden), eller gå tillbaka och bara låta min ätstörning ta död på mig en gång för alla, vetandes att jag bara fick fyra månaders ren, äkta lycka i hela mitt liv.

Hur som helst är det mina enda alternativ. Jag kan bara inte ta mig ur dethär.