Jag har den där bilden på näthinnan hela tiden. Ultraljud. Där ligger han. Väldigt liten. Armar, ben, huvud, näsa och mun har utvecklats sedan jag senast såg honom. Då var det bara en liten prick. Han ligger på rygg, längst ner. Helt stilla. Jag höll andan i minuter för att kunna skåda minsta lilla rörelse. Men ingenting. Sedan är det svart.

Jag bryr mig inte om något. Jag vill bara se honom, hålla om honom, jag fick aldrig göra det.