Jag var sugen på riktig mat igårkväll, så jag gjorde middag i en och en halv timme, lade upp snyggt på en tallrik till min sambo och satte mig och åt. Då skulle han hämta något att dricka, trodde inte mina ögon när han bara häntade ett glas åt sig själv. Det är sånthär jag irreterar mig på. Småsaker som blir stora i längden. Nu när jag kände för att äta någonting, finns det ingen mat, han handlar bara sådant han ska äta för stunden. Det är alltid jag som betalar när vi storhandlar... Sämst.

Mammas väninna var här för ett par dagar sedan. Hon ville prata. Hon har varit med om ungefär samma händelse som mig. Hon säger att sörjningsprocessen tar ett år. Vad fan? Inte nog med att jag mår sämre och sämre för varje dag, utan ska mitt mående fortsätta gå neråt i 8 månader till? Jag går och väntar på att må bättre, folk säger att jag kommer göra det snart. Men jag har tydligen inga som helst planer på att göra mig fri.

Om jag ska vara ärlig tror jag att det kommer ta långt över ett år för mig att sluta sörja. Jag kommer aldrig sluta sörja och jag kommer definitivt aldrig komma över det.