Det går inte längre. Jag har legat och gallskrikit, skurit upp handleden, dunkat huvudet i väggen. Försvinn från mig! Varför försvinner du aldrig!?

Jag kan inte hjälpa att jag ligger och funderar på hur du hade varit. Vad du hade gjort för val. Vem du hade älskat. Osv. Det enda jag vet om dig är att du var god, och goda människor är sällsynta nu. Vilket får mig att undra ännu mer varför just du försvann. Och när du nu försvann, varför du aldrig riktigt har lämnat mig..

Och dethär är väldigt lätt att säga, men det skulle jag aldrig säga om jag inte menade det. Det finns INGEN som förstår. Ingen kan förstå hur det är att inte ha ett jävla skit, att vara så långt nere, att längta efter att försvinna, att faktiskt ha försökt försvinna ett antal gånger, endast för den anledning att det gör så ont att finnas till. Till att plötsligt, över en natt, ha mycket mer än man någonsin kunnat drömma om. Att vara lyckligare än någon annan människa. Att allting faller på plats, att ha en så härlig anledning att finnas till. Till att något helt plötsligt, över en natt, bryter sig in i en och sliter ut precis allting man består av med en sådan smärta. Att ett svart stort jävla hål har ersatt hela anledningen. Att vara så ihålig och tom. Att veta att det aldrig någonsin kommer tillbaka. Att längta tillbaka till den första tiden då man trodde man visste vad smärta är, fast egentligen inte hade en blekaste jävla aning. Att kunna offra precis allting världen består av för att få tillbaka det som var så oerhört vackert. Att veta att det ändå aldrig kommer vara tillräckligt, för det finns ingenting som för mig tillbaka till dig.

Nej, ni förstår inte. Ni kanske tycker att det liknar någonting som när ni blev dumpade av era pojk eller flickvänner. Men jag har också varit där. Och det gör miljarders gånger ondare när din son dör ifrån dig, innan han hunnit leva.

Och nej, dethär var inte till er underbara läsare, utan till de folk som sagt detta till mig personligen.