På torsdag ska jag på ultraljud för andra gången, han kunde se något förra veckan. Tänk om det är så, att det växer en människa i mig? Aldrig någonsin att jag kommer ta bort det, ALDRIG! Även att jag låtsas att jag velar. Det är ju förfan dethär jag har drömt om.

jag måste säga att jag uppskattar illamåendet, aptiten är förstörd, men jag kan också vräka i mig av hunger. helt plötsligt på en lopp av 2 månader har jag inte sett ett spår av bulle.

Kan det vara så enkelt, att jag är för kär för att tänka på mig själv mera? :)



Åh, jag hittade tillbaka till min favoritlåt för sådär 6 årsedan imorse :)
Keane - Somewhere only we know