Mina lungor är inte så stora. Mitt hjärta är inte så tåligt. Min hjärna är inte så närvarande. Mina ben är inte så starka. En ensam natt väntar. Tänkte dricka upp min bag in da box nu. Det är nästan bara efter det jag kan gråta nu för tiden. Mitt minne har svikit mig. Men alkoholen och musiken kommer ihåg åt mig. Jag hatar mig själv för att jag börjat glömma. Jag hatar att tiden går. Jag hatar att det känns som jag glider lite ifrån dig, även att du är död och vi förmodligen redan är så långt ifrån varandra man kan komma. Men det är nog bara för vi kom varandra så nära man kan komma, bokstavligt talat till och med. Kom lite närmre igen, gör mig en aning lättare, snälla?

PS: Förra inlägget. Glöm det. En förbannad idiot var vad jag var, läste något och gick helt enkelt löst. Se det som mitt sätt att skriva av mig, som ni ju gör.