Undrar varför ingenting händer. Jo, för man måste tydligen själv ta tag i allt som är fel och på egen hand vända det rätt. Tänk om någon annan kunde lösa ett problem eller ta ett beslut åt en, så man slipper tänka sönder det som är kvar i huvudet för en gångs skull. Varför måste man alltid kämpa? Eller ännu värre, varför känns det som att hela livet bara är en kamp? En kamp för att överleva, en kamp för att ta sig igenom motgång efter motgång. Varför måste man ta sig igenom det? Och varför i helvete måste man finnas till?
Ingenting stämmer uppe i hjärnkontoret längre. Jag har sparkat 90% av alla anställda och resten är utbrända och tar lunchrast stup i kvarten.

Med andra ord: Jag är bara en skugga av mig själv.