Jag vill inte bli av med min bulimi. Jag återupptog den självmant och vid fullt medvetande för några månader sedan efter att ha varit med om det troligtvis värsta som kunnat hända mig någonsin. Jag tänkte inte på något annat i två månader och var nog inte långt ifrån att stryka med jag också. Så jag började tänka på mat istället, för att rädda mig själv, om det nu var någonting kvar att rädda. Det vet jag inte ännu.

Så fort jag tänker på vad som hänt ryser jag i hela kroppen och stoppar tankarna direkt genom att äta upp hela köpcentret intill där jag bor och kräks sedan upp det. Det gör ingenting för mig. Rättare sagt MÅSTE jag ha kvar den här mat-skiten, eftersom jag vet hur mitt liv ser ut utan den. Enligt mig själv är bulimi en bagatell jämfört med det andra. Jag kanske dör fysiskt av den här sjukdomen någon dag, kanske snart. Dessvärre är jag inget annat än död utan den då den är allt jag har kvar.

Självklart hade jag gärna sluppit både, men så enkelt får dettydligen inte vara.