I förrgår, min födelsedag, förlöste jag mitt döda barn och tillbringade dagen och natten på sjukhus. Idag vaknade jag och fick ett samtal att jag är arbetslös om en månad. Det känns som att den riktiga undergången för mitt liv är nära nu.

Jag sitter inte och tycker synd om mig själv. Jag tycker synd om min unge som bara fick leva i fyra månader. Jag dör inombords varje gång jag tänker på det då jag vet att han skulle bli något så fint och behövligt för många andra än mig. Det går inte ta miste på den känslan jag hade från den dagen jag fick reda på hans existens. Hur jävla bra han fick mig att må. Jag menar, tänk på det. Jag satt i mitt rum och övade på självmordsbrev var och varannan dag för bara några månader sedan. Helt plötsligt var var allt jobbigt borta så fort jag tänkte på vem som fanns där inom mig och fyllde tomrummet.
Det gör så ont att tänka alls. Jag låg och skrek hela natten och samma meningar snurrade runt i mitt huvud: Han finns inte längre. Han kommer aldrig tillbaka. Han fick aldrig leva.

Allting gör ont nu. Ännu mer när det kom som en bekräftelse att det inte finns någon framtid för mig. Jag kommer aldrig få ett jobb och försörja mig. Jag kommer få leva på bidrag och all sån där jävla skit för att överleva. Men till vilken nytta? Ordet värdelös har fått ännu större betydelse i mitt liv nu.

Vad har jag som är bra nu? En väldigt omtänksam familj. Det hjälper lite att inte vara ensam. Tiden kommer gå snabbare då. Men varje gång jag lämnas ensam i ett rum bryter jag ihop. Jag kanske kommer komma mina nära ännu närmare, vilket jag befarar då det börjar kännas mer och mer nu som att jag inte har så lång tid kvar här.

Det enda jag vet är att saknaden efter mitt barn är starkare än någon annan känsla jag haft. Sedan vet jag ingenting. Och jag bryr mig inte heller. Nu ska jag ut och ta en cigg efter fyra månaders uppehåll.





"no child is left behind"?, we're not dumb and we're not blind...