Det blev ingenting. Du försvann ifrån mig. Jag är så tom. Magen är platt igen, bara efter ett dygn. Och det blöder efter dig. I mitt tankar hjärta det alltid blöda efter dig.

Jag började precis slappna av och tänka att det kanske är min tur nu. Min tur att vara lycklig. Att må bra nu. Men allt som finns kvar nu är hålet jag alltid haft i mig, som blivit så litet som obefintligt de senaste tre månaderna, som nu växt på ett par timmar och blivit större än det någonsin varit.

Min framtidsvision försvann på ett ögonblick, och annu en gång kan jag inte ens se fram till imorgon. Och jag har så många som är så ledsna. Som hade längtat efter att bli mormor, gammelmormor, moster, morfar, morbror, farmor och allt vad det är.

Det är inte meningen att jag ska bli mamma. Och det är väl för det bästa, hur i helvete skulle jag kunnat ta hand om någon annan?
Det som gör mest ont är tanken på att du fick sätta livet till för att jag skulle inse det.