Världens mest irreterande känsla: kroppen darrar och är rastlös, måste göra något. Men huvudet är för trött och tungt och segt. mest för att jag tänker att jag måste göra massa innan jag kan göra något. Jag måste duscha innan jag kan gå ut på en promenad, och den ansträngningen orkar jag inte.

Jag tror att kroppen är sprallig av upptäckten jag gjorde nyss. Jag har gått ner exakt 8 kg sen jag var gravid för 2½ veckor sedan. Och jag anstränger mig inte ens. Jag åt två hela chokladkakor igår och massa mat, rörde mig inte ett skit och ändå har jag tappat 0.7 kg sedan gårdagen. Vilken kick. Jag känner igen den, men den är inte alls sjukligt relaterad.
I vanliga fall hade jag blivit sur för jag hade tänkt att jag kan ju gå ner ännu mer. Men nu vill jag ut och röra mig för kroppen är lycklig. Men psyket tar emot. ÅÅÅÅH!

Am I just as good as a bad man sleeping when the rest are dying?
Or am I just as bad as a good man saying "there's no use of tryin'"