Jag tror att jag sakta men säkert håller på att ta mig ur dethär. Jag har lärt mig att när paniken är påväg och jag tänker lite för mycket på vad som hänt blockerar jag tankarna helt. Stänger ute dem, låser in dem i ett förråd och tänker på något annat. Jag har börjat träffa lite vänner ibland och jag ut på promenader med min lillasyster. Jag skrattar ibland, skämtar och sånt som jag brukar, för att försvara mig själv och mina känslor. Ingen får komma för nära, och det gör de inte om de blir lättsinniga.

Någon gång måste jag ju lufta ur dethär förrådet, men det kommer göra så ont så det känns inte som jag klarar av det. Men någon gång kommer det bli överfullt och sprängas och alla tankar man lagt där kommer komma med en och samma gång. Det går inte att förklara direkt hur det kommer bli, för det vet jag inte, men det kommer inte bli vackert.

herregud vad jag svamlar. men det är en sorts befrielse att få sätta sina tankar i ord.



If it's bad, is it always my fault,
or did somebody bring me down?