Jag undrar hur det är möjligt för en människa att hålla på som jag gör. Jag har förmodligen halsfluss, värker i helsen så fort jag för minsta ansats att prata. det var ingen hemma. Det är som nån av er andra skrev för ett tagsen, jag kommer inte ihåg vem, men nu kände jag det. Att så fort man blir ensam kommer det där trycker på bröstet, surret i huvudet, ihåligheten i hela kroppen, oron, rädslan. Ja, ångesten.
Och vad brukar jag göra åt sånt? haha...not.
gjorde typ en liter pajdeg, hittade en halvuppäten godispåse, bredde två mackor med MYCKET smör och ännu mer ost (för det finns ju inget bättre än nyöppnad herrgårdsost, och det råkade vi ha hemma :P). Samlade ihop allt detta och dränkte mig själv i det. Jag hatar det, ångesten bara fylls på ju mer jag äter, även om jag vet att det snart ska ut. Jag tänker "om jag hade slutatvid förra tuggan hade jag klarat mig inte behövt hålla på såhär...blablabla). Sen toaletten, ni kan nog inte ens föreställa er vilken smärta jag hari halsen nu.



Det känns som någon sitter bakom mig och säger "rätt åt dig", men när jag tittar finns det ingen där. Jag tror jag håller på att förlora mig själv helt och hållet. Jag har förvandlats till någon annan. Det här är inte jag men jag håller ju på såhär så då måste det vara jag? Herrejesus, jag tror jag är rädd för mig själv tillochmed...