Jag önskar att jag var vacker och bildskön. Jag vill inte se ut som jag gör. Jag vill verkligen inte. Om jag var rik skulle jag fettsuga hela mitt ansikte, skulle jag anlita en personlig stylist. men det skulle ändå inte räcka. Jag önskar att jag kunde leva om mitt liv, och att mina föräldrar skulle välja ut dom bra egenskaperna i utseendet hos båda så man iaf ser ut som en människa. jag har fått allt dåligt. Jag ser alltid ut som quasimodo. Usch.

Då kan man ju tycka att om man inte är fin på utsidan kan man ju vara det på insidan? Men nej, där är jag ännu fulare. Där är jag så jävla egoistisk och korkad och ja, elak! Riktigt jävla kallsint och ett hjärta av sten! Varför är jag sån!? Varför kan jag aldrig bättra mig? Varför kan jag inte göra någonting bra?
Det enda som händer inom mig är att jag blir besviken på mig själv. jag är en stor jävla besvikelse, och jag blir ännu mer besviken på att jag levt 18½ år utan att inse att jag är en besvikelse!
Allt är så jävla onödigt. Allting. Nästan ingenting spelar någon roll. Det enda jag vill just nu är att min lillasyster ska växa upp och må bra, men jag tror inte hon kommer göra det när jag finns i närheten.
Bläääää! Jag ska hålla mig borta från alla i framtiden. Stackars alla som har med mig att göra. Stackars Pappa och de andra här hemma som tvingas bo med mig. Stackars mina jämnåriga syskon som fått växa upp med mig osv osv...

Jag vill gråta, men det går som vanligt inte. Ett bevis på hur kall jag är.