Tänk om jag kunde älska någon annan lika mycket som jag hatar mig själv?

I någon månads tid nu har jag haft mardrömmar varenda natt. Jag brukar bara ha någon enstaka sådär en gång om året. Det handlar alltid om samma sak, på något sätt går världen under, i alla fall min värld:

Igår natt drömde jag t.ex. att alla människor jag känner och bryr mig om stod vid ett stup och hoppade ner, och jag stod nere på marken när de föll. Jag vaknade av att jag skrek "NEEEJ!".
Ibland invaderas jorden av äckliga folk som köttar hela befolkningen. Ibland börjar det brinna någonstans och sprider sig över hela världen och alla brinner upp. Ibland är vi tusentals människor på ett flygplan som störtar. Ibland jagas jag av någonting osynligt och jag kan inte röra mig, sedan byter "det" riktning och slukar upp mina syskon istället.
Dessa drömmar är exempel som har upprepats flera gånger. Och hela tiden står jag och tittar på och kan inget göra när andra dör.

Men det värsta var för några nätter sedan. Då drömde jag att det kom ett par spöken som såg ut som likbleka och genomskinliga människor. De stod bara några centimeter ifrån mig och stirrade på mig jag vet inte hur länge. Sedan började de andas, de förde över min andningsförmåga till sig själva, och jag kunde inte längre andas själv. Så stod de och stirrade på mig när jag kväves ihjäl. Jag vaknade av att jag inte fick någon luft. Jag var livrädd och frös arslet av mig.

Vad fan betyder allt detta? Håller jag på att försvinna?