Ni kan nog gissa vad min frånvaro beror på. Jo, jag har fallit tillbaka. Under veckan som gått har jag varit och köpt godispåse efter godispåse och kräkts som bara den. Min pojkvän undrade varför jag gick och duschade hela tiden och varför han inte fick följa med. Vad fan svarar man då? Ingenting blir rätt.

Idag gick det så långt att jag för första gången på ett år köpte mcdonalds big mac plusmeny. 70 kr åt helvete, jag njöt inte en enda sekund.

Men nu är det bevisat iaf. Efter otaliga gånger av försök att bli frisk från bulimin iaf så har jag aldrig lyckats längre än ett par veckors tid. Alltså, jag kommer aldrig bli frisk. Nu är det bara för mig att inte tänka på det så mycket, alltså göra saken värre, må ännu sämre.

Nu är det spikat iaf. Jag är lättad över att jag slipper hålla på att kämpa emot mer. Jag är ledsen över att jag kämpat i två år helt i onödan. Jag är lättad över att jag kan ge efter, hetsa precis när jag känner för det.

Nu undrar jag bara: hur länge till kommer jag att leva. hur länge till kommer jag att vara mänsklig? Hur länge till VILL jag verkligen leva? Nu när mitt mål är förstört och omöjligt?