Ännu ett deprimerat inlägg.
jag sitter här och lipar som man gjorde i åttan. För dethär eviga "jag har ingen-dilemmat". Det är trams. Man kommer aldrig ha någon som tycker att jag är den viktigaste personen i ens liv. Men den skiten har jag vant mig vid. Det kommer upp lite nu igen när man pratar med folk och inser att faktiskt inte så många bryr sig. Eller jo, bryr sig men är inte intresserade för alla är upptagna med sig själva.

jag har ingen, och det kan jag acceptera. men jag har inte ens mig själv. Jag har ingen tillit eller hopp eller vad som helst för mig själv, bara för andra. Och det är så det är. Men denhär tomheten expanderar hela tiden och jag får små panikångestattacker nästan varje natt för detta. Man vaknar, man funderar, man får panik.

Det börjar bli så tröttsamt och orkeslöst att stå emot. Så till den milda grad att jag inte ens bryr mig om det längre, utan bara låter tomheten växa, inte ens bryr mig om att gråta eller må dåligt för det.

Ni må tycka att jag tycker synd om mig själv nu, och det får ni gärna göra. Jag försöker inte förstå mig på er längre och skulle förmodligen tycka samma sak. Sluta lipa och gå och dö.