Känner mig bara svagare och svagare. trots att jag äter. Precis som att man ska falla in i koma eller nåt :P
jag har hundra miljoner saker jag måste ta tag i just i denna sekunden, men allt jag gör är att ligga hopkurad i min säng och blundar, försöker hålla tillbaka någon sorts gråt som jag inte vet var den kommer ifrån. kan man liksom inte bara hitta någon betydelse för något. Kan man inte bara dunka i huvudet i väggen att man blir så pass retarded för att slippa hålla på och grubbla och tänka, som en annan jävla bimbo?

jag önskar jag var kär ibland, för då skulle jag kunna sjunga "vi mot världen" med kent :P den texten är så jävla rätt, alla gånger jag känt något sånt har jag alltid lyssnat på den :P Nu kom den upp och känns ju stört att sakna en känsla men ändå. Fats å andra sidan är jag så jäla glad att jag slipper sånt trams.

Mina tankar är så klara nu
Alla frågetecken slätas ut
när bomben faller vill jag vara där du är