I förrgår natt fick jag kramper i magen som jag inte trodde fanns. Och det har fortsatt, så fort man äter nästan. Det är jobbigt men hur som haver tog jag det som "gränsen". Att nu håller det på att bli alltför farligt, jag måste förbättra mig rejält. Och dethär låter helt jävla patetiskt och idiotiskt i för er men jag är jättestolt över mig själv för jag har inte spytt på snart tre dagar :) Och de var oändligt länesen det hände känns det som :)

Har varit och pratat med min psykolog idag med och det blev djupare än det brukar och jag tårade upp lite - för att känna mig helt hopplös efteråt. Men i alla fall kom vi fram till lite slutsatser (jag publicerar bara det som var angående maten), att jag måste ta var dag för sig. Att det inte hjälper att tänka "aldrig mer" så fort man spyr. Men att man börjar med att ha som mål att inte kräkas idag, och sedan försöka med nästa dag. Och s ska jag måla en smiley i min almenacka varje gång jag lyckats avstå. Tror att det kan bli mycket enklare, och framför allt fick jag utförligt förklarat idag att det aldrig är försent att bli frisk, fatta om jag lipade eller :')

Ojdå, vilket långt inlägg :P Men trots att jag kände mig tom och allt detdär efteråt så kanske det ändå kändes en aning hoppfullare, och det brukar det aldrig göra. Pga allt vi gick igenom bestämde jag mig idag fö att jag VILL fortsätta leva, för tillfället iaf. Det är oerhört sort för mig att tänka så om mig själv och jag belönade mig med att köpa en klänning (som jag ser på tok för fet ut i och som jag inte förtjänar egentligen).

Nu å andra sidan. Jag borde inte belöna mig själv. Jag borde inte vara så positiv mot mig själv. Jag borde inte le. Jag förtjänar det ju faktiskt inte ett dugg. Punkt.