Jag bestämde mig för att berätta för S om min äs, osmart där.

S: "Du kan berätta för mig, du kommer inte skrämma iväg mig"
Jag: "Okej, jag har bulimi sedan 1½ år tillbaka. Nu vet du."
S: "Varför har du fått sån fel bild av dig själv?"

det roliga var att jag inte kom på ett svar. Varför håller jag på såhär?
jag kan ju inte precis berätta att jag har ett världsstort behov av att skada mig själv sedan jag var tolv precis? :P

BONUS:
Jag: "Har du något som du vill lätta från hjärtat då S"
S: "Jag har en rätt liten penis"

Fan asså, varför kan ingen annan må dåligt för!? Kan man liksom inte bara hitta en själsfrände...