Jag vill gråta ut min tomhet. För jag vill inte dö utan att ha uppnåt något, detta onödiga behöver inte ha existerat förgäves. Varför skulle man annars finnas? Eller det kaske är så, att vissa bara finns till och försvinner utan att påverka något. Jag har alltid tänkt att jag vill sätta barn i världen någon gång i mitt liv, men jag tror den planen kan skrotas nu. För vilket barn förtjänar att tvingas uppfostras av någon så värdelös? Det bådar inte gott för framtiden för det, och mer besvikelser behöver inte folk i min omgivning som har med mig att göra mer av precis.



We had this story of the impossible,
a tale best told softly.
One of make-believe, maybe impossible to achieve.