And won't you tell me why you live like you're afraid to die
You'll die like you're afraid to go

Idag när jag kräktes rev jag upp halsen så pass mycket att det forsade blod. Goddag yxskaft liksom. blev inte bättre med den extremaste panikångestattacken i mitt liv heller. Synd att jag inte var själv hemma, då hade jag dunkat i skallen så hårt jag kunnat och då hade hela denna skiten varit över nu. Det gick ju över och jag fick hjälp av min underbara familj. Men ikväll tog jag en iskall duch och gick in och skulle skriva ett självmordsbrev, var det tur eller otur att man blev distraherad?

Jag saknar den tiden när jag bara kände ilska, då kände man ju någonting i alla fall. Jag önskar att något kunde få mig att sluta tänka att allt är försent för att det någonsin kommer bli bra igen. Man är ju trots alt bara 18 år och har hela livet framför sig, så borde det vara iaf. Men jag vet inte vad det skulle vara som fick mig på dom tankarna. Jag vet ingenting, jag är ingenting, så varför ska någonting spela någon roll? Jag kan la lika härda ut detta livet liksom. Det enda jag vet är att ja måste härifrån.



Well life is a dream 'cause we're all walking in our sleep
You could see us stand in lines like we're dead upon our feet
And we build our house of cards and then we wait for it to fall
Always forget how strange it is just to be alive at all