Det var inte igår man var här. Men jag har inte haft så mycket att berätta. Jag har bara varit. Försökt mig på ett hälsosammare liv. Försökt att inte äta alls, för det är bättre än dte jag håller på med. Men nej. Jag har fallit tillbaka till mitt bulimiska jag, mitt rätta jag, och jag har så jävla ont i magen och bröstet. Mina kinder är svullna och det skaver i halsen. Det är inte värt det, jag vet. Men jag vet fan inte hur jag ska ta mig ur dethär Jag vill så gärna. Dethär är det värsta beroendet jag varit med om, värre än att skära sig och värre än att röka.

Det är tur att jag är så utmattad hela tiden så jag inte orkar göra någonting. Man känner ofta för att gråta, men vet att dte kommer ta sån lång tid och allt så då orkar man inte. Jag vill skära mig men slutar tänka på det innan man har kommit för långt och försöker se det att jag faktiskt inte har gjort det regelbundet på två år och vill inte falla tillbaka dit.

Jag orkar inte festa på helgerna. Jag orkar inte prata med någon. Jag blir irreterad på alla som tilltalar mig. Jag ligger så jävla mycket efter i skolan att jag funderar på att sluta. Min farmor är jättesjuk och ligger förmodligen inför döden. Och det var för ett och ett halvt årsedan min ätstörning började, när farfar dog, när bägaren rann över. Igen. GUD!

Jag vill så gärna bli frisk! Men jag ser verkligen ingen utväg i denna jävla mörka hålan. Det har pågått för länge.